The Legendary Pink Dots – Seconds Late For The Brighton Line

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Roir / Sound Pollution, betyg: 8]

När sångaren Edward Ka-Spel, keyboardisten Phil “Silverman” Knight och de andra legendariska rosa prickarna firar 30-årsjubileum sker det inte med buller och bång. Det är inga färgsprakande fyrverkerier som skjuter mot himlen, inga kanonader eller stora, yviga gester. Istället målar herrarna upp själsliga landskap med psykedeliska syntar som placerar lyssnaren bland obekväma och illavarslande skuggor. Atmosfären är märklig men mänsklig, musiken är ofta lågmäld, visuellt bildframkallande, och tavlorna som målas i ens inre tar form med hjälp av försiktiga toner och melodier som är skrämmande och vackra på samma gång. Niels Van Hoorn och Martijn De Kleer har nyligen hoppat av resan som The Legendary Pink Dots befunnit sig på sedan tidigt 80-tal, men det hindrar inte Seconds Late For The Brighton Line från att bli ännu en skiva som passar in bland de övriga utgåvorna. Det gotiskt svarta och besatta möter det närmast ambient stillsamma som släpper in strimmor av nödvändigt ljus i den hallucinatoriska helhet som bildas av rytmer, ljud och Edward Ka-Spels fantasieggande lyrik. Seconds Late For The Brighton Line är en spöklik skiva, en samling sånger som likt andar flackar förbi i ögonvrån, och det är inte sällan man känner den där hotfullt, krypande känslan i huden som en riktigt bra thriller eller skräckfilm kan ge. Köp skivan, men skyll inte på mig om du inte vågar gå ut i vinternatten efter att du har lyssnat på den.