Friday , November 27 2020

Zero på turne med Árstíðir – På turné vid världens ände

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Gästskribent )

I de majestätiska, isländska Västfjordarna är befolkningsantalet tunt. Få turister hittar hit. Men för andra sommaren i rad reser Reykjavík-baserade sexmannabandet Árstíðir ut i regionen för en rad konserter. Zero följde med för att uppleva ett unikt musikliv och få en inblick i hur det är turnera i ett av världens mest avlägsna hörn.


Det är fredag. Eller vänta, är det kanske lördag? Solen ligger lågt på den isländska sommarhimlen. Stålarna vippar vid horisonten och kastar guld på de flata bergen som omger den nordliga hamnstaden Ísafjörður. Klockan är förvirrande att titta på, det känns som mitt på dagen men är visst efter midnatt och följaktligen lördag. Lokalsinnet är lika förvirrat efter flera timmar i en turnébil som pilat in och ut och in igen genom ständigt skruvade fjordar. Öst och väst for först ut ur fönstret. Någonstans på vägen har söder och norr också gått förlorat. Vad som består är känslan av att befinna sig vid världens vackraste ände.

Det är lördag. Ísafjörður är Västfjordarnas kommersiella knutpunkt och trots att invånarantalet ligger omkring tre tusen vill ingen acceptera småstadsstatus. I stället frodas kulturlivet på ett alldeles speciellt vis. Ett gammalt sjukhus har byggts om till kulturhus och vid påsk inträffar den allt mer omtyckta musikfestivalen Aldrei fór ég suður. Bland de internationella musiker som lyckats hitta hit kan bland annat Brooklyns indiestolthet Blonde Redhead nämnas.

Det är också andra sommaren i rad som Ísafjörður är en del av populära sextetten Árstíðirs turnéschema. Árstíðir har på två korta år blivit ett av sitt hemlands mest verksamma band. Debutskivan lovordades av inflytelserika isländska popkritiker och listettor och tv-framträdanden har följts av turnéer runt Island och Skandinavien.

Under tiden har Árstíðirs ursprungliga trio – gitarristen Daníel Auðunsson, gitarristen Gunnar Már Jakbosson och barytongitarristen Ragnar Ólafsson – vuxit till dubbel styrka. Nu utgör cellisten Hallgrímur Jónas Jensson, pianisten Jón Elísson och violinisten Karl Aldinsteinn Pestka lika viktiga grundbultar. Den hyllade ljudbilden, den enda i sitt slag på hela Island vad gäller instrumentering och faktumet att alla sjunger, fortsätter att växa även sedan medlemsantalet nu verkar stanna vid sex. De akustiska tonerna har börjat ackompanjeras med elektronisk ambiens.

Det är Karl Aldinsteinn Pestka som står bakom de nya ljudlandskapen. Bokstavligt talat. Tidigare på kvällen, under Árstíðirs spelning i Ísafjörðurs moderna kyrka, gapar munnarna på publiken när de inser att Pestka sköter tekniken med sina bara fötter samtidigt som han stryker sina fiolsträngar. Tekniken har han förfinat i enmansprojekt Air Electric.
– Jag blev medlem i bandet ett år efter att Árstíðir bildats, berättar han. Som sisten in har jag inte vågat drömma om att ta in Air Electric-influenser. Det kom som en glad överraskning när de andra föreslog det. Nu känns det som en naturlig utveckling.

Utvecklingen går hand i hand med det isländska uttrycket “umburðarlyndi”, ett av Árstíðirs ledord enligt Ragnar Ólafsson. Något enskilt svenskt ord som motsvarar Innebörden finns inte. Umburðarlyndi syftar till en persons förmåga att respektera och ha överseende med någon annans egenskaper. Bandet påstås på det viset vara en slags mikrodemokrati i vilken allas idéer är lika mycket värda.
– Det finns inte en eller ett par låtskrivare i bandet, säger Ólafsson. Visst händer det att låtar aldrig lämnar förslagsbordet, men alla bidrar. Vi fungerar också lite som ett kreativt kollektiv och samarbetar mycket med andra skapande människor.

Med på turnén är ett sådant litet gäng. En av dem är Hörður Ólafsson som ansvarar för Árstíðirs grafik. En annan regissören Gunnar Bjarni Guðbjörnsson som håller på att färdigställa en musikdokumentär i vilken bandet framträder.
– Jag blev intresserad av Árstíðir när deras rykte spreds alltmer för över ett år sedan, förklarar Guðbjörnsson. När jag började producera min webbtv-serie Sleepless in Reykjavík, som handlar om isländsk musik, visste jag direkt att jag ville lyfta fram Árstíðir i ett avsnitt om jag fick möjlighet.

Möjligheten har blivit verklighet i Västfjordarna. Regissören menar att det är en region som är oerhört tacksam att filma i. Skönheten gör att det alltid blir bra bilder.
– Árstíðir är ett helt unikt band, menar Guðbjörnsson och säger, som så många före honom, att inga andra musiker på Island har en liknande ljudbild. Med ett skratt fortsätter han:
– Bara faktumet att alla sjunger, och sjunger bra, är egentligen tillräckligt för att göra dem fängslande.

Under turnén är det lätt att förstå Guðbjörnssons geografiska poäng. Den naturliga kulissen förändras sakta, sakta under dagarna men släpper aldrig sin sällsamma förmåga att få en att tappa andan. På utsålda kulturhuset Sjóræningjahúsið i Patreksfjörður omges bandet av pirattema. Belysningen består av levande ljus och en öppen brasa och de flesta i publiken, som sitter längs flera långbord av grovhuggna träplankor, bär traditionellt mönstrade lopapeysa-koftor. De sörplar med gott mod inhemsk öl vars charmigt stereotypa namn Thule och Viking blir en självklar exotisk prick över i:et. Fjorden ligger stilla och silverblå strax utanför fönstren. På andra sidan viken speglas Patreksfjörðurs få hus i vattnet. Allt byggmaterial i byn tycks lite förstört men mycket förtrollande.

Guðbjörnsson rör sig i lokalen med sin kamera. Här är hans “bra bilder” tryggade. Árstíðirs två akter avslutas med extranummer och fest. Relationen mellan musiker och fans känns sällan distanserad. I en ort som Patreksfjörður uppskattas det verkligen att bandet kommer tillbaka. Alla har fått husrum av lokalbefolkningen som ett slags tack för konserten.
– Självklart är vi också tacksamma och delar gärna ett glas efter spelningen. Men personligen tänker jag sova utomhus under bar himmel, säger Gunnar Már Jakobsson.

När festen avrundas vid femsnåret på morgonen, efter ett antal påhängda sångnummer där även lokalbefolkningen plockat upp gitarrerna och bidragit, beger sig mycket riktigt en hågad skara genom byn upp på ett av bergen. Morgonen är ljus som vid lunch. Tiden är i ett vakuum.

Gunnar Bjarni Guðbjörnsson får ännu fler bra bilder ett par dagar senare, på den lilla ön Flatey i Breiðafjörður. Den bofasta befolkningsmängden är extremt låg – si så där fyra personer – men varje dag fylls ön av turister som kommer med morgonfärjan och åker vidare med kvällens dito. Sommarhusen är uthyrda och hotellet fullbokat. På eftermiddagen spelar Árstíðir i öns kyrka, berömd för sin säregna konst signerad Kristjana Samper. Bänkraderna är knökfulla sedan en strid ström öbor och turister sökt sig till gudshuset. Taket lyfter av applåder och fotstamp. En tysk pojke ger gång på gång stående ovationer.

Efteråt tar sig hela Árstíðir ombord på ett rostigt båtvrak vid en av stränderna och framför sin senaste singel, sorgesången Brestir som för närvarande klättrar på de isländska listorna. Guðbjörnsson hittar ständigt nya vinklar att filma. Mellan gröna små kobbar ligger havet lika blått som Brestirs toner. Islands kustlinje är dimhöljd i fjärran. Musiken är helt ostörd vid sidan av en ensam båt som puttrar förbi.

– När vi spelade uppe i en amfiteater på berget Festarfjall vid Grindavík tidigare i somras var det ett svenskt par i publiken som förlovade sig när vi spelade Brestir, berättar Daníel Auðunsson och brister ömsint i skratt när han förklarar att de inte hade en aning om låtens förtvivlande text.
– De tyckte helt enkelt att den var mest passande för sammanhanget vilket förstås är fantastiskt smickrande.

Innan det är dags att ta kvällsfärjan från Flatey bjuder hotellet hela sällskapet på en tidig middag. Runt bordet delas uppmuntrande high-fives ut när Árstíðirs debutskiva ljuder från ett intilliggande öppet fönster. Konserten har av allt att döma inte varit nog. Árstíðir tycks mycket riktigt också ha en särskild förmåga att beröra. Efter att ha bevittnat ett antal konserter med de sex musikerna står det klart att förlovningar kanske inte alltid står på schemat, men att däremot tårade ögon tycks lika vanligt som larmande applåder och ständiga bussvisslingar.

Daníel Auðunsson ler gåtfullt med hela ansiktet.
– Tja, jag brukar säga att jag aldrig tidigare, och aldrig igen, kommer att vara med i ett lika bra band.

Foto: Marie-Louise Karlsson, www.emellefoto.se, och Linda Iliste

Om Webbmaster

Kolla även

Mayflower Madame – Prepared For A Nightmare

Att Norge är bra på elektronisk pop och techno känner de flesta Zeroläsare redan till. …