Friday , November 27 2020

Tobias om Forever Young – Svajig 80-talsfestival

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)

De senaste åren har intresset för 80-talsmusiken vaknat till liv, så det var väl egentligen bara en tidsfråga när vi skulle få se en turné som “Forever Young”. Här har man samlat några av de stora namnen från årtiondet som turnerar runt landet med start vid Bergs Slussar utanför Linköping.

Inleder kvällen gör Jakob Hellman och frågan är väl vad han gör där? Medan det löper en röd tråd mellan de övriga artisterna passar Hellman inte in i sammanhanget. Hans skiva “…och stora havet” kom visserligen 1989 men var ju en reaktion mot den då rådande svenska popmusiken och istället något som man skulle kunna kalla en av de första svenska 90-talsskivorna.


Johan Plam & Jakob Hellman

Varje gång jag sett Hellman uppträda på Kalasturnén, Visfestivalen i Västervik, Allsång på Skansen och andra tv-program har det varit något av en plåga. Han är ingen artist som får lyssnaren att lugnt luta sig tillbaka och bara njuta. Istället sitter man nervös och undrar när det ska spricka. För det känns som att allting när som helst kan gå helt åt fanders. Jakob Hellman är en artist som helt klart gör sig bättre på skiva.

Och inte minst denna kväll. Egentligen är förutsättningarna riktigt bra: solen skiner och Hellman har ett bra band i ryggen. Felet är att han inte är någon popstjärna. Skillnaden mellan den coola kille som poserar på skivomslaget och den blyga och bortkomna 44-åring som inleder “Forever Young” är monumental.

Mellansnacket är obefintligt, sången är genomgående svajig, utstrålningen noll och nog kan man begära av en artist att de anstränger sig en smula med klädseln. Som om inte det räckte så förnedrar sig Hellman genom att plocka in Johan Palm från Idol som gästartist, och det redan i första låten “Du är allt jag vill ha”. Palm återkommer sedan flera gånger och den stora frågan är varför? Ska han tillföra lite lokal färg (Palm kommer från Mjölby, tre mil bort)? Vad har Palm och Hellman för relation? Har de ens en relation? Allt är bara jättekonstigt.
Det finns dock saker på pluskontot och det är inte minst låtarna. Även om Hellmans framförande är slött och tråkigt är låtarna i grunden bra. Jag gillar inte minst avslutningen med “Vara vänner” och extranumren “Glada dagar” och “Avundssjuk på dej”. Och bara att se Hellman stå på en scen är ju roligt, även om han som sagt njutes bäst av i inspelad form.


Howard Jones

“Forever Young”-turnén har två scener för att kunna växla snabbt mellan banden. Först ut på den stora scenen var Howard Jones (som senare under turnén kommer att ersättas av Human League). Jones har varit aktiv ända sedan glansdagarna mellan 1983 och 1985 när han levererade hits som “New song”, “What is love?” och “Things can only get better” och en sån här kväll är det bara 80-talshitsen publiken vill höra. Därför blir det lite oväntat och märkligt att han plötsligt slänger in The Killers “Human” i låtlistan. Det kan jag dock smälta, däremot är jag inte särskilt förtjust i att han har bytt ut synthsoundet med ett mer organiskt sväng som inte klär honom. Var är killen som stod med ett headset i ett hav med synthar? Går jag på Howard Jones vill jag inte ha gitarrsolon, funkiga basgångar eller en “Like to get to know you well” som lunkar fram i reggaetakt.

En som definitivt är i toppform denna kväll är däremot Johan Kinde. Lustans Lakejer är inte ett band för alla, tvärtom är det ett band som bara få personer riktigt förstår och uppskattar. Det gör att man har en av landets mest hängivna publik men att samtidigt inte Johan Kinde får den respekt och uppmärksamhet han förtjänar. I min bok är han dock den ojämförligt störste.
Efter öppningen med “Rendez-vous i Rio” berättar Kinde att bandets första spelning utanför Stockholm var just i Linköping. Den arrangerande rockklubben hette Rock d`amour vilket Kinde tyckte var ett mycket passande namn…

Därefter bränner han av “Man lever bara två gånger” och “Stilla nätter”. Ingen låt, med ett undantag, denna kväll är utkommen senare än 1982. Kinde skippar helt det nyare materialet och även om man förstår att han väljer bort låtar från exempelvis “Sinnenas rike” så hade jag gärna velat höra något från “Åkersberga”, melodifestivalbidraget “Allt vi en gång trodde på” eller varför inte “Rid i natt”? En annan intressant iakttagelse angående låtvalet är att alla låtarna, förutom det där undantaget, skrevs av en Johan Kinde som fortfarande var tonåring.


Johan Kinde

En glad överraskning är att Kinde väljer att plocka med “Paradisets portar”, en personlig favorit som spelas på tok för sällan. Här sliter Kinde av sig den vita kavajen och tar på sig elgitarren istället, ganska ovanligt även det. Sången framförs känsligt och elegant och Kinde sjunger fantastiskt, inte bara här utan faktiskt hela konserten. Även mellansnacket är oerhört roande och Kinde berättar bland annat att han gick upp klockan fem på morgonen för spelningen och säger:

– Jag valde det här jobbet för att slippa gå upp tidigt på morgonen…
Sen blir det en världspremiär, nämligen nya singeln “Det verkade så viktigt då” från kommande plattan som kanske kommer att ges ut på återuppståndna Stranded Rekords. Låten går i typisk Lustans-anda och låter riktigt bra utan att kanske vara någon dunderhit.

– Det här är en lite äldre låt, presenterar han sedan “Begärets dunkla mål”. Efter den dricker han vatten och kommer på sig själv:
– Vanligtvis är det här mot alla mina principer, ler han och fortsätter:
– Jag kanske får en allergisk reaktion…
Kinde avslöjar också att champagne inte längre är hans favoritdryck utan att han numera föredrar starkare drycker. Han tipsar särskilt om öl/lime-drinken Michelada.

Sedan kör han sin äldsta låt “Skuggan av ett tvivel” som veckan innan fått en artikel om sig i Svenska Dagbladet där skribenten menade att texten enbart var storartad teater.

Kinde förklarar dock att denne förmodligen inte begripit någonting (jag skrev ju tidigare att Lustans Lakejer bara förstås av vissa…) och att det inte spelar någon roll om man är 14 eller 47 när man får hjärtat krossat.

– Det var ingen teater då och det är ingen teater nu.

“Läppar tiger, ögon talar” levereras och följs av en bandpresentation där Kinde “bekänner” att de unga, snygga bandkillarna inte är det ursprungliga Lustans Lakejer utan hans söner, som han fått efter korta och intensiva förhållanden med Debbie Harry, Catherine Deneuve och Marlon Brando(!).
– Det förklarar varför han var så tjock på slutet…
Därefter följer “En främlings ögon”, “Män av skugga” (där det strular en smula), “Diamanter” och avslutningsvis “Massans sorl” där Kinde åter igen tar på sig gitarren.

Som helhet en Kinde i toppform (även fysiskt) men tråkigt låtval. Men å andra sidan är det inte hardcorefans som undertecknad som ska tillfredsställas denna kväll utan 2500 nostalgiker som vill återuppleva sitt 80-tal.


Reeperbahn

När Reeperbahn dök upp var jag lite för ung för att uppskatta bandet. Däremot ägnade jag en stor del av 90-talet till att försöka gilla dem. Låtar som “Marrakesh”, “Små druvor” och “Du roar mig” hittade snabbt in till hjärtat medan mycket annat av låtmaterialet hade svårare att träffa rätt. Faktum är att jag ibland vill hävda att Nürnberg 47 är det enda riktigt bra de åstadkommit. Denna kväll är första gången sedan 1986 som bandet spelar offentligt och det verkar som att repetitionerna i Linköpings konserthus under veckan har gått bra för musiken låter tight, välrepad och bra. Mindre bra låter det om Olle Ljungström. Han sjunger illa i vanliga fall men denna kväll är han dessutom hes, samt verkar förvirrad i sitt mellansnack.
– Hur många slussar finns det i Berg, frågar han publiken för att strax efter be dem räkna ut roten ur ett tal.

Bandet bränner av låtar som “Lycklig”, Gröna tapeter” och “Havet ligger blankt” men jag har svårt att uppbåda någon entusiasm. Mot slutet tar sig konserten dock rejält med “Det vackra livet”, “Dansar” och “Förnedringen”, men totalt sett var det ingen stor upplevelse.


Alphaville

Reeperbahn fick spela på stora scenen medan bandet som hela festivalen är döpt efter fick spela på den lilla. Och dom fick inte ens avsluta. I mitt huvud hade jag målat upp bilden av en publik som går hem genom sommarnatten med Alphavilles “Forever Young” ringandes i huvudet. Så här i efterhand inser man att upplägget var klokt för Marian Gold och hans manskap får nog ses som kvällens stora besvikelse. Bandet har en snygg ljusshow men inte så mycket mer. Med bara tre hits (“Sounds like a melody”, “Big in Japan” och “Forever Young”) som folk känner igen blir det mycket dökött under den timme de spelar. Men värst är hur det låter. Alphaville ska vara ett synthpopband, inte ett rockband där sångaren tror sig vara Bruce Dickinson och skriker “Are you ready to rock”.


Ultravox

Kvällen avslutades sedan med Ultravox som spelade i Sverige så sent som i våras. Bandet har aldrig tillhört mina favoriter men de gör en habil spelning. Det låter bra, tight och snyggt och låtar som “Vienna”, “Hymn” och “Dancing With Tears In My Eyes” levereras med självsäkerhet och känsla (även om jag tycker att sången på den sistnämnda kanske inte var hundraprocentig). Det låter förmodligen bättre än någonsin men jag kan inte riktigt slippa undan den där gubbvarning-känslan. Några tråkiga instrumentalpartier drar också ned omdömet något. Dessutom är det lite tråkigt att stora delar av publiken gick efter Alphaville. Om det beror på att de kom för att höra “Forever Young” eller för att de är småbarnsföräldrar som blir trötta vid midnatt vet jag inte.

Att inte en enda tjej fanns på scenen under kvällen har redan uppmärksammats på många håll. Nästa år vill vi se en turné med Sandra, Kim Wilde, Sabrina och Samantha Fox.

Om Webbmaster

Kolla även

Mayflower Madame – Prepared For A Nightmare

Att Norge är bra på elektronisk pop och techno känner de flesta Zeroläsare redan till. …