Friday , November 27 2020

Plan B – Historieberättare med för många idéer

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

Efter den akustiska hiphopen på debuten Who Needs Actions When You Got Words (2006) anlade Londonrapparen Ben Drew, mer känd under namnet Plan B, ett bredare perspektiv inför uppföljaren The Defamation of Strickland Banks. Mot bakgrund av klassisk soul och tung rock med inslag av rap och hiphop berättar albumet historien om soulsångaren Strickland Banks, som döms för ett brott han inte begått. Zero ringde upp Ben för att bringa reda i hans många musik- och filmprojekt.

Benjamin Paul Drew växte upp i Forest Gate i östra London tillsammans med sin mor och sina två halvsyskon. Uppväxten var inte det rena helvete som en rappare förväntas ha haft, men den gav Ben möjlighet att iaktta sin omgivning och samla på sig berättelser för framtiden.
– Forest Gate är helt okej, berättar Ben på telefon. Mamma, mina syskon och jag bodde i ett viktorianskt hus som mamma hade köpt billigt. Hon hyrde ut rum för att få det att gå ihop, och en av hyresgästerna blev min styvfar och far till min bror och min syster. Vi hade aldrig pengar till nya kläder, så vi fick köpa second hand. Till och med ungarna som kom från höghusområdet och levde på bidrag hade bättre kläder, gymnastikskor och datorspel än vi. Men när de kom hem till oss och såg det stora huset, trodde de att vi var rika. På det sättet var jag en outsider. Folk från medelklassen såg ned på mig för att jag var illa klädd, och arbetarklassmänniskor såg också ned på mig för att jag var illa klädd! Dessutom kunde jag själv inte bli accepterad som arbetarklass eftersom vi bodde i ett stort hus. Men när man klev ut på gatan fanns det knarklangare och prostituerade. I skolan träffade jag folk från höghusområden och kom i kontakt med svart och asiatisk kultur. Så när jag var hemifrån var det ganska … Ibland gick det an, men ofta var det jobbigt. Skolan var jävligt svår att hantera, för jag hade ingen äldre bror eller någon annan som kunde ge mig stöd, så jag var helt ensam. I skolan handlade allt om status och respekt. Många ungar levde på sina fäders eller äldre bröders namn, och då var det ingen som jävlades med dem. Men jag var tvungen att göra mig ett namn själv, och det enda sättet att göra det var att ge igen om någon gav sig på mig. Till slut åkte jag ut för att jag slogs för mycket.

Under namnet Plan B började Ben göra akustisk hiphop med live-instrumentering.
– Min ursprungliga plan, plan A, var egentligen att bli singer-songwriter och sjunga soulmusik. När det inte fungerade bytte jag stil totalt och började göra akustisk hiphop. Det var min plan B, och det namnet passade perfekt till hiphop. När jag sedan skulle göra den här soulplattan kom jag ihåg att jag tidigare hade funderat på att använda namnet Strictly B, en förkortning av Strictly Business, om jag skulle bli soulsångare. B kan förstås även stå för Ben, och mina kompisar kallar mig ofta bara B. Men om jag hittade på en figur som kallas Strictly B, och om han skulle ställas inför rätta, som i den här berättelsen, skulle domaren inte kalla honom Strictly B, utan använda hans riktiga namn. Då kom jag på namnet Strickland Banks, och det fungerade. Det är ett starkare namn än Strictly B, så jag körde på det.

Du har kallats “en brittisk Eminem”, vilket det säkert ligger mycket i, men samtidigt känns det som en förenkling. Hur ser du på sådana etiketter?
– Jag tar det som en komplimang. Eminem är den bäste, och jag jämförs med den bäste. Med den nya skivan jämförs jag med Amy Winehouse, och hon är bäst på det hon gör. Det är bara om någon säger att jag försöker vara som Eminem som jag blir förbannad. Eminem var influerad av Kool Keith, som berättade en del riktigt jävla sjuka historier i sina texter. Jag lyssnade på Necro också, som verkligen är extrem, men honom är det aldrig någon som nämner. Det jag har gemensamt med dem är att jag berättar historier. Mörka historier. Men allt jag gör är unikt för mig och kommer ur mig själv. Det var inte Eminem och Necro som skrev mina texter.

Du säger att du berättar mörka historier. Vad var det för saker som hände?
– Det var snarare saker jag läste om i tidningen eller saker som hände mina kompisar. “Har du hört att D blev arresterad? Hörde du varför han blev arresterad?” Jag har sett kompisar bli knivhuggna. Om man börjar umgås med folk från sådana områden, och de blir ens vänner och man bryr sig om dem, dras man själv in i den världen. Det enda sättet att undgå det hade varit att säga upp bekantskapen med dem och inte ha några vänner.

När du växte upp lyssnade du på Michael Jackson och Motownsoul, och hiphop som Eminem och Necro. Vilka andra influenser har du?
– Allt möjligt: The Prodigy, Radiohead, Rage Against the Machine, Cypress Hill, Skunk Anansie, Beastie Boys, Eric Clapton, Tracy Chapman, Nirvana …

“Stay Too Long” på The Defamation of Strickland Banks påminner musikaliskt om Rage Against the Machine.
– Jag kan göra den stilen, precis som jag kan göra akustisk Tracy Chapman-pop om jag vill det. Det finns många sorters musik som jag förstår, och om jag förstår dem kan jag också göra dem själv. Soulmusik har jag förstått ända sedan jag var fjorton och lärde mig spela gitarr. Soul var något väldigt naturligt för mig. Jag kan inte förklara varför. Det är väl därför det kallas just soul. Hiphop fick jag jobba mycket hårdare för att förstå och bemästra. Samma sak med reggae och klubbmusik. Den musik jag ger ut under namnet Plan B ska vara en utmaning. Det ligger alltid hårt arbete bakom något som är nytt och originellt, och det är det som stimulerar mig. Det var därför jag ville göra en soulplatta som presenteras av en rappare.

Hade du bestämt dig för att göra ett temaalbum som bygger på en berättelse innan du började skriva, eller växte konceptet fram gradvis?
– Jag hade skrivit “Love Goes Down” och “I Know a Song” innan jag bestämde mig för att göra en sammanhängande historia. Jag tyckte så mycket om de två låtarna att jag absolut ville använda dem, trots att de inte passade in i Plan B:s värld som den såg ut då. Det enda sättet att göra det var att skriva en hel temaplatta i samma stil. Efter det kom ramhandlingen, och sedan kom resten av låtarna.

På samma gång går det att uppfatta berättelsen som en kommentar till vår tids kändiskultur och tabloidbevakning.
– Ja, absolut. För när jag gjorde min första platta hade jag tjugo års livserfarenhet att ta av, men till uppföljaren hade jag bara ett års upplevelser. Och det året hade jag tillbringat som hyfsat känd artist, backstage på festivaler och gig, tillsammans med andra kändisar. Så det kändes som att det enda jag egentligen hade att berätta om var just berömmelse.

Och om du blir tillräckligt framgångsrik, blir det ditt namn som släpas i smutsen i tabloiderna i stället för Strickland Banks.
– Precis. Men Strickland Banks är tänkt att vara ett avskräckande exempel, en figur som står för allt det som jag vill undvika, och eftersom jag har skapat honom själv vet jag också exakt vilka saker jag ska hålla mig borta från.

Hur viktiga är kläderna och det visuella när du framför den här musiken som en påhittad rollfigur?
– Extremt viktiga. Det är något som jag insåg att jag inte hade på första albumet. Jag hade varken look eller image, och då blir det svårt att marknadsföra sig. Inför det här projektet var det viktigt att kläderna och musikvideorna representerade musiken. Och det fina var att jag den här gången hade så mycket historia att ösa ur. Jag hade massor av exempel på saker jag ville ha med i Stricklands stil, och mycket som jag absolut inte ville använda. Jag ville inte ha med vespor och köra hela modgrejen, för det har gjorts förr. Men det fantastiska med den tiden är att när man tittar på fotografier av folk som inte hade råd att klä upp sig, ser man att de kombinerade flotta plagg med fula skitgrejer, kanske en snygg smokingjacka till en riktigt hemsk slips. På det sättet kan man få fram en cool stil. Så jag ville att Strickland Banks skulle bära smoking, men inte med smokingskjorta. Eller twotone-kostymer, kanske en grå kavaj med svart rand på slagen, men med svarta byxor och sedan en mörkt vinröd skjorta. Men bara om slipsen också är mörkröd. Till en början ser slipsen inget vidare ut, men när man lägger till slipsnålen i guld med kedja ovanpå, och klocka, manschettknappar och ring, alltsammans i guld, fungerar det plötsligt. Jag har blivit mycket mer stilmedveten sedan jag skapade den här figuren. Och haft väldigt kul. Det viktiga är att det är en individuell stil som passar mig och som jag känner mig bekväm i.

Är northern soul-dansarna i videorna ett avsiktligt försök att lyfta fram den traditionen?
– Ja, för det är en bortglömd rörelse som man bara kan upptäcka genom att någon berättar om den för en. På det sättet, genom att en kompis tipsade mig, upptäckte jag gamla filmer på YouTube och tänkte att detta är ju för fan fantastiskt. Så jag ville göra samma sak.

Stämmer det att berättelsen ursprungligen handlade om en knarkare som hette David Frost?
– Nej, den titeln går tillbaka till när jag först började rappa, innan jag gjorde min första skiva. Jag visste att om jag gjorde som alla andra och började skriva texter om att vara “gangsta” och sälja droger, skulle det bara klinga falskt. Jag har aldrig varit knarklangare eller levt gangsterliv. Så jag visste att om jag skulle börja rappa, skulle texterna behöva vara baserade på berättelser och karaktärer. Jag hade en idé om att göra en “film för blinda”, ett album som fungerar som en film genom att det berättar en historia. Men jag hade ingen historia att berätta än. Så jag skrev en massa korta texter för att förbereda mig för den här “filmen”. De texterna blev mitt första album. Jag minns att när jag skrev på mitt skivkontrakt frågade de mig vad min nästa skiva skulle bli, och då svarade jag att den skulle bli en “film för blinda”. Jag visste bara inte vad den skulle handla om. Men sedan sprang jag på en gammal kompis jag inte hade träffat på flera år. Han hade blivit pundare och gick på heroin. Han hade alltid varit intresserad av musik, så jag föreslog att vi skulle skriva ett album tillsammans och använda musiken som ett sätt för honom att bli fri från knarket. Han berättade en massa helt sjuka historier för mig, och jag gjorde raptexter av dem. Jag skrev tre eller fyra låtar om en figur som heter David Frost och är baserad på min kompis. Albumet skulle heta The Rehabilitation of David Frost. Men när det blev dags att göra mitt andra album kom hela soulgrejen emellan, så projektet blev liggande. En dag ska jag avsluta det, men det hänger alltså inte ihop med Strickland Banks på något annat sätt än att det är ett liknande koncept.

Och snart kommer The Ballad of Belmarsh …
– The Ballad of Belmarsh är hiphopversionen av berättelsen om Strickland Banks. Den berättar samma historia, men mer detaljerat och med fördjupade karaktärer. Här får man veta vad personerna heter, hur de ser ut, vad de försöker göra mot Strickland och vilket brottet är som han döms för. The Ballad of Belmarsh besvarar alla frågor som finns kvar efter att man lyssnat på soulplattan.

Efter din filmdebut i Noel Clarkes Adulthood hade du en roll i Harry Brown, där Michael Caine spelar en krigsveteran som bor i en våldsam del av London och själv blir tvungen att ta till våld. Hur var det att jobba med Michael Caine?
– Det var en av de bästa upplevelserna i mitt liv. Jag lärde mig oerhört mycket och har bara positiva minnen.

Och nu ska du medverka i Noel Clarkes 4.3.2.1, som också är en kriminalfilm. Är du rädd att fastna i det facket?
– Den rollen gjorde jag som ett tack för att han gav mig min första chans inom filmen när han lät mig vara med i Adulthood. I 4.3.2.1 gör jag bara en liten cameoroll. Jag var där en halv dag, och scenen är en minut lång. Jag vet faktiskt inte ens vad filmen handlar om. De skickade aldrig hela manuset till mig.

Dessutom har du flera egna filmprojekt på gång. Vad kan du berätta om dem?
– Jag ska regissera min första långfilm, Ill Manors. Titeln är en ordlek som anspelar på uttrycket “bad manners”. Filmen kommer att bestå av sex berättelser som flyter ihop med varandra. Varje historia representeras av en raplåt, och filmens berättare kommer att vara jag. Musikaliskt påminner den mycket om mitt första album: mörk, filmisk hiphop. Det är en hiphopera. En brittisk hiphopera. Vi kommer att göra en musikalfilm om Strickland Banks också. Den är faktiskt redan påbörjad, för den ska bestå av musikvideorna ihopklippta med dialog- och actionscener, ungefär som Michael Jacksons Moonwalk. Så skivan blir soundtracket till filmen.

Du är låtskrivare, rappare, sångare, skådespelare och nu regissör … Vad kommer härnäst? Böcker? Tv?
– En dag kommer jag att skriva en bok. Kanske ganska snart. Det är bara en fråga om att få lite tid över. I första hand är jag historieberättare, så alla medier jag använder är lika viktiga för mig. Men när jag tar mig an ett projekt gör jag det till hundra procent. Jag blir besatt av det. Det måste bli perfekt och precis som jag vill ha det. Jag gör inget halvhjärtat.

Vilken är den mest orealistiska idé du har fått? Har du någonsin tänkt “detta kan aldrig bli verklighet”?
– Allt är möjligt. Allt kan hända. Det är väl egentligen det som är mitt problem. Jag tror att varje idé jag får ska gå att genomföra. Men de är alltid så skruvade och annorlunda att det blir svårt att förverkliga dem, för andra människor kan ju inte se in i ens huvud och få samma vision. Så varje projekt jag startar sker alltid väldigt gradvis, eftersom det alltid är outforskad mark jag ger mig in på.

Det låter som att du får alldeles för många kreativa idéer och att du skulle behöva fler än 24 timmar per dygn.
– Japp, jag är som van Gogh. Alltid bara en minut från att skära av mig örat, haha. Tiden är inte min vän.

Om Webbmaster

Kolla även

Mayflower Madame – Prepared For A Nightmare

Att Norge är bra på elektronisk pop och techno känner de flesta Zeroläsare redan till. …