L.T. Fisk – Den Springande Punkten

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Pequod Press, betyg: 5]

Jag gillar coola, snygga och udda cd-konvolut. Det till L.T. Fisks platta påminner om en smal pocketbok eller en fotoram. När man plockar ut det bokliknande häftet ur konvolutet finns där texterna, som mest påminner om dikter och liksom vissa dikter har de inga sedvanliga sångtitlar. Så långt allt väl och L.T. Fisk har fångat mitt intresse. Musikaliskt? Min dotter grymtade något om att “det är läskigt” och lämnade rummet. Hon är fjorton. Hon har rätt. Det är lite läskigt. På 70-talet när jag lyssnade på Nicos platta The End uppnåddes samma effekt, men då bland vänner och bekanta istället. Diamanda Galas gjorde detsamma på 80-talet. L.T. Fisks musik är så stillsam och lugn att tonerna knappt vibrerar. Den är naken, avskalad intill benet som ett kycklinglår i käften på en utsvulten vildhund. L.T. Fisks sångröst är originell, minst sagt. Den påminner mig om Thomas Di Leva, men jag vet inte säkert om det är själva rösten eller dialekten som får mig att associera i de banorna. I vilket fall som helst betvivlar jag att någon har hört något likt Den Springande Punkten förr. Det här är definitivt inte din dagliga popmusik i skvalradion. Dock sägs det i pressreleasen att artisten har gett ut plattor tidigare. Jag har missat dem helt. Och många kommer missa även denna. Helt enkelt för att den är otroligt arbetssam att ta sig igenom, för att den ger ett händelselöst intryck och för att tempovariationerna är minimala. Man tröttnar så småningom, men i små doser…