Tuesday , November 29 2022

Arcadia – So Red the Rose

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

[album, EMI, betyg: 8]

I EMI:s serie nyutgåvor av klassiska Duran Duran-skivor har turen kommit till sidoprojektet Arcadia, vars enda album So Red the Rose nu förpackas med b-sidor, mixar och bonus-dvd.

Efter liveplattan Arena 1984 tog Duran Duran paus. Medan John och Andy Taylor gjorde grabbig börsmäklarmetal med Robert Palmer i Power Station, startade Nick Rhodes och Simon Le Bon gruppen Arcadia för att leva ut sina allra mest pretentiösa musikaliska fantasier. Genom framgångarna med Duran Duran hade de nått en position där de kunde kalla in Sting, Grace Jones, David Gilmour, Herbie Hancock, Andy Mackay och Carlos Alomar som gästmusiker och låta Nile Rodgers göra dansmixar till tolvorna (hans Chic-kollegor Bernard Edwards och Tony Thompson arbetade med Power Station).

Med So Red the Rose positionerade sig Nick och Simon någonstans mellan David Bowies Let’s Dance och Japans mest svårmodigt inåtvända nyromantik. Egentligen precis som Duran Duran alltså, men nu ville de tas på allvar som seriösa musiker också. Inledande “Election Day” slog an tonen: anspråksfull axelvaddsfunk som inte var avsedd för topplistorna. Men Duran Duran var aldrig det boyband som vissa än idag tycks inbilla sig, och Arcadia blev inte heller det svårsmälta musikaliska experiment som Nick och Simon ville få det att framstå som. “Keep Me in the Dark”, “Goodbye Is Forever” och “The Flame” hade smält in omärkligt på det uppföljande Duran Duran-albumet Notorious (1986).

Det är egentligen inte förrän på “sida 2” (ohoj, vinylvänner) som So Red the Rose blir så atmosfärisk att den på allvar skiljer sig från modergruppens produktion. “El Diablo”, med panflöjt och spansk gitarr, är så nära autentisk världsmusik man kan komma om man är uppväxt i Birmingham, det vill säga fortfarande ganska långt ifrån. Men So Red the Rose är det bästa album Duran Duran aldrig gjorde. Kan man säga att en skiva är rakt igenom präglad av åttiotalet, men ändå tidlös? Säkert inte. Nu gör jag det ändå.

Den här nyutgåvan samlar nära två timmar extramaterial från de olika singelutgåvorna: förkortade sjutumsversioner, förlängda tolvtumsversioner, dubmixar, instrumentalversioner samt “Say the Word” från filmen Playing for Keeps och den långa originalversionen av “Rose Arcana”. Jag har egentligen alltid föredragit den typ av mixar som gjordes på den här tiden. De består i stort sett enbart av originalmaterialet från mastertejperna, ommixat helt enkelt. Den som i likhet med mig inte kan få nog av Mark Egans bandlösa bas och Stings bakgrundssång i “The Promise”, får här oanade möjligheter att granska inspelningarna ur olika vinklar. Men “Flame Game (Yo Homeboy Mix)” lär ingen frisk människa vilja lyssna på mer än en gång. Och “Say the Word” är mycket väsen för ingenting.

Bonus-dvd:n är en remastrad version av vhs-samlingen Arcadia från 1987, som innehöll gruppens fem promotionvideor, varvade med “bakom kulisserna”-reportage. På ett plan dokumenterar filmerna den tid då det fanns pengar i musikindustrin. Det åks till Paris och Rivieran. Det byggs kulisser. Det hyrs in stuntmän och fotomodeller. Man kan lätt föreställa sig Rhodes och Le Bon med stora hästhandlarplånboken i högsta hugg i receptionen på modellagenturen: “Vi ska be att få lite blandade supermodeller tack, men inte för många blondiner. Nja … har ni inga lite mer långbenta?”

Om man som jag är uppfödd med den engelska tidskriften Smash Hits respektlösa och ironiska humor, och dessutom aldrig gjorde avbön från åttiotalet (just nu har stilpolisen utfärdat tillfällig dispens för exempelvis minneapolisfunk, men det där ändras ju från vecka till vecka), är Arcadias visuella öden och äventyr en källa till många råa skratt. Scenografin i “Goodbye Is Forever” består av ett enormt urverk där Simon spänts fast vid en roterande urtavla samtidigt som Nick svänger av och an på en pendel. Mellan tagningarna fläktas Nick av en solfjäder i en okänd kvinnohand som sträcks in i bild. Keyboardisten ler blaserat som en gammal änkenåd och säger ironiskt “good work, Michi, good work”.

Simon Le Bons dramatiska skådespelarkonst, å andra sidan, bygger på en intensiv blick ovanför insugna kinder och får Roger Moores Helgonet att se ut som Sven Wollter i Raskens. Efter ett tag tröttnar den dynamiska duon själva på designergothlooken med svartfärgad hockeyfrilla, och gör i “The Flame” en parodi på Agatha Christie-deckare och amerikanska screwballkomedier från fyrtiotalet, med Rhodes som den sofistikerade superskurken och Le Bon som den intet ont anande bondlurken som råkar ut för alla möjliga olyckor i klassisk slapstickstil.

Om Webbmaster

Kolla även

Carlos Perón – experimentlusta och elektroniskt sväng

Han var med och startade det schweiziska kultbandet Yello, är en mycket välrenommerad producent, har …