Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
Regn, regn, regn… Det kunde ha blivit så oerhört bra ute på Stora skuggan, men istället genomled man två festivalkvällar efter varandra, dyngsur in på huden som en katt, dränkt i ett badkar med isvatten. Men vad gör man inte för högkvalitativ pop- och rockmusik?
Text: Robert Ryttman
Bilder: Georg Ryttman
Fredag och Linda Carlsson, alias Miss Li, i läppstiftsröd klänning. Det blir en fin början på festivalen. Miss Li är glad och framför låtar om att träffa kärleken på Peace & Love-festivalen, om folket på Stureplan som hon inte uppskattar, om att sno tjejkompisars killar och om kåta gubbar som raggar på unga tjejer. Det är mycket blås, lite gitarr och en stor dos värme från scenen, vilket kan behövas då det duggar och spöregnar efter vartannat. Det blir “Let her go”, “Hard loved man”, “Backstabber lady” och “Oh boy” som extranummer inför färgglada regnponchos och genomsura gympadojor i gräset. För jo, vid den tiden på dagen är gräset fortfarande gräs. Dagen efter vid samma tid har det förvandlats till en leråker.
The Pretenders tar vid på Mirror-scenen och Chrissie Hynde har inte åldrats märkbart. Hon ser ut ungefär som förr och låter fortfarande likadant. I kompet har hon en utmärkt steelgitarrist och själv lirar hon på en guldglänsande elgitarr. Trummisen Martin Chambers är kvar – eller rättare sagt tillbaka, efter ett uppehåll – från originalsättningen, men övriga musikanter har kommit till senare. Inte så konstigt med tanke på att både James Honeyman-Scott och Pete Farndon avled under tidigt 80-tal. Men de nya killarna gör ett bra jobb. Dock är det klart och tydligt vem som är The Pretenders idag. Å andra sidan har det väl alltid varit så. Vi bjuds på gamla hits som “Brass in pocket”, “Back on the chain gang” och “Middle of the road”. Men redan inledningsvis framförs “Boots of chinese plastics” från nya plattan Break Up The Concrete, liksom “Rosalee” och en lugn låt kallad “Love´s a mystery” från samma album. I den sistnämnda får steelen sitt rättmätiga utrymme. En Bo Diddley-historia med maracas och tre elgitarrister som samtidigt går loss bygger upp ett skönt gung och giget avslutas med Chrissie på munspel. Jag hade inga höga förväntningar på dagens The Pretenders. Visste ärligt talat inte vad man kunde förvänta sig längre, men en sak är säker: jag blev definitivt inte besviken. Tvärtom gjorde såväl Chrissie som bandet ett utsökt jobb och hade det bara varit fint väder hade säkert publiken visat sin uppskattning i högre grad än vad som nu skedde.
I glappet mellan The Pretenders och Seasick Steve kollade jag lite på Perssons Pack och Existensminimum, men föll inte i trans över någon av dem. Däremot visade sig Steven Gene Wold, född tidigt 40-tal och med utseende som en lumpsamlande bondgubbe, vara en riktigt skön lirare. Hans ultraprimitiva blues och boogie – ofta uppbyggd kring enskilda, simpla riff som upprepas till vansinne – gungade och rullade så att man nästan glömde regnet. Egentligen är Seasick Steve en rätt osannolik artist. Han slog igenom först 2006 i Jools Hollands TV-show för BBC och året därefter utnämndes han i tidningen Mojo som årets nykomling. På Mirror-scenen uppträder han tillsammans med en trummis, sina mer eller mindre slitna gitarrer – en av dem köpte han för 75 dollar av en snubbe i Mississippi – och en stompbox. Men nog kan gubben både sjunga och spela, inte minst slide. Med ett gott humör som borde få regngudarna att skämmas, charmar han publiken fullständigt och när jag ser mig omkring är merparten av lyssnarna oväntat unga. Seasick Steve med sina tatueringar och gråa skägg, iklädd snickarbrallor och keps, får publiken att både dansa och sjunga med i texterna och vid ett tillfälle tar han upp en tjej från publiken och sjunger en ömsint kärleksballad för henne. Han berättar om hur hans styvfarsa kastade ut honom genom ett stängt fönster när han var tretton år och hur det ledde till att han gick på luffen i många år. Karlen kan inte ha haft ett lätt liv, men det tycks inte ha fått honom att tappa vare sig livslust eller livsglädje. Musiken svänger något sanslöst och det är svårt att inte älska en artist som så öppenhjärtligt, känsligt och humoristiskt bjuder på sig själv.
En annan kille som bjuder på sig själv är Dennis Lyxzén i The (International) Noise Conspiracy som lirar på Royale-scenen. Dennis är knappast landets mest tekniskt ekvilibristiska sångare, men satan vad den mannen imponerar som scenartist. Jag har inte sett honom live sedan tiden med The Refused och då hoppade han mest omkring som en ADHD-tokig punkare, men på WTAI visade han sig vara en scenpersonlighet av rang och vore han inte musiker skulle han nog lyckas utmärkt som gymnasist. Musikaliskt knockades jag flera gånger av låtarna och de instrumentala, psykedeliska jampartierna var rena njutningen för vilken nedrökt hippie som helst. En vildare och mer energisk show än den The (International) Noise Conspiracy bjöd på denna afton lyckades inte någon artist uppbåda under hela festivalen. Jag kände mig svettig, bara av att följa Dennis fysiska uppvisning med blicken. Samtliga i bandet var smakfullt klädda i lila och svart och låtar som “Hiroshima mon amour”, “Smash it up”, “The assassination of myself” och “The way I feel about you” dånade i huvudet långt efter att giget var över. Det politiska mellansnacket minimaliserades till någon drapa om de som röstat in Piratpartiet till EU och det var glädjande att musiken och låtarna fick tala istället, så vi slapp en massa politiskt tjafs. Synd bara att giget var över efter cirka tre kvart. Jag hade gärna hört norrlänningarna lira dubbelt så lång tid, men fan vet om bandet hade pallat att hålla det tempo de gjorde under längre tid än vad som blev.
När det gäller energi och fysiskt framträdande var återförenade Pixies rena motsatsen till Dennis och hans amfetaminstinna vildbasar. En tråkigare scenshow var det länge sedan jag såg, men musikaliskt är det svårt att klaga på de amerikanska alternativrockarna från Boston. Gillar man dem generellt sett så gillar man konserten på WTAI också. Musiken är ömsom hård, punkig och stökig, ömsom mjuk, vacker och lugn. Pixies framför en mängd låtar från skivorna bandet gjort och även om Frank Black sjunger merparten så får även Kim Deal släppa ut sångfågeln inom sig i några låtar. Pixies är ett märkligt band så tillvida att materialet är väldigt ojämnt. “Dig for fire”, “Here comes your man” och “Debaser” är lika bra som en del andra låtar är helt poänglösa. Ibland svänger bandet hur fint som helst, medan de andra gånger bara står och stampar i sin kantiga rabatt och inte tar sig utanför trädgårdsstängslet. Ibland är det snygg, explosiv rock och pop med tydlig melodi och refräng, medan de andra gånger bara krossas på utan mål och mening. Direkt lättillgängliga för den stora massan har väl Pixies aldrig varit och Frank Black i sin trista flanellskjorta gör inget för att ändra på den saken, medan Kim Deal verkar glad, säger “tusen tack” på svenska och pumpar igång nästa låt. Musikaliskt är det rätt simpelt, men när Pixies är bra är de jävligt bra.
Olle Ljungström sitter i rullstol med brutna fötter efter en olycka. Han är grinig, uttalat nervös och sjunger texterna ur en pärm som han har i knäet. Det låter ärligt talat inget vidare. Jag vet inte vad Olle har gjort med rösten, men den är raspig, gäll, gnällig och han hostar mitt i låtarna. Kanske är det en förkylning som spökar och han säger att han har haft en dålig dag. Det kan vem som helst ha, men det känns inte riktigt som att ett proffs bör låta en sådan sak gå ut över publiken. Giget inleds med “En förgiftad man” och Olle avbryter sedan showen i andra låten för att medhörningen inte fungerar. Dessutom glömmer han texterna trots att han läser dem innantill, vilket är rätt märkligt. Låtar som “En apa som liknar dig”, “Morotsman” och “Överallt” spelas och ju längre tiden går, desto bättre börjar det låta om Olle, men förväntningarna jag hade från början uppnås aldrig. När “Jag och min far”, “Nåt för dom som väntar” och “Det betyder ingenting” avverkas börjar det låta riktigt bra, men det hela känns ändå rätt krystat och det är med viss besvikelse jag lämnar High voltage-scenen för att istället se kvällens huvudattraktion.
Neil Young gör mig inte besviken. Tvärtom. Han och hans Electric Band där hustrun Peggy Young ingår som körsångerska är lysande från början till slut. Det börjar stillsamt och countrybetonat med Neil ensam på scenen i “From Hank to Hendrix”. Sedan bygger han på med musiker i “Don´t let it bring you down” och “Mother earth”. Steelgitarren är utsökt och ett tag inbillar jag mig att kvällens gig kommer bestå av lugna låtar med country som dominerande genre. I “Comes a time” står hela bandet på scenen och “Heart of gold”, “Old man” och “Unknown legend” är alla softa, vackra och behagliga. Neil, iklädd bylsig rödsvart flanellskjorta och helt utan frisyr som vanligt, ändrar sedan riktning totalt. Han byter den akustiska gitarren mot elgitarren och en bedövande tung version av “Hey hey, my my (into the black)” spräcker upp den trygga stämningen. Sextiotreåringen är knappast publikfriande, utan låter musiken tala hela vägen, och det stör mig inte ett dugg. Låtar som “Mansion on the hill”, “Words”, tunga versioner av “Cinnamon girl” med ett långt, bullrigt slut och “Fucking up” med ett ännu längre, distat solo, visar att Neil Young är långt ifrån pensionsfärdig ålder. Även i “Down by the river” improviseras det friskt och när giget avslutas med “Rockin´ in the free world” startar Neil om refrängen flera gånger på slutet. Det är som att han vill köra skiten ur låten fullständigt och det lyckas han absolut med. Publiken får inte nog ändå och Neil bjuder på “Cowgirl in the sand” som extranummer. När han lämnar scenen är klockan tio i ett på natten och visst är man genomblöt, frusen och hungrig vid den tiden, men också väldigt, väldigt lycklig över en fantastisk konsert.
Lördag och tro inget annat än att det regnar. Hela dagen, hela kvällen och under natten också. Redan när Zero anländer till WTAI består gräsmattorna av regnpölar och gegga. Publiken är mindre än dagen före, som väntat då Neil Young var den största publikmagneten, men trots allt vågade 12000 musikälskare trotsa skitvädret och ge sig iväg till festivalområdet. Det känns lite märkligt att The Magic Numbers står och lirar sin solskenspop i detta väder, men deras lyckliga nunor och snygga stämsång får i alla fall mina inre solar att skina. Tyvärr uppstår lite tekniska problem i början av giget. Sången försvinner och varken vi eller bandet hör vad de sjunger, men det råds snabbt bot på problemet och de två syskonparen Stodart och Gannon kan framföra “Take a chance”. Jag har aldrig sett The Magic Numbers live tidigare och inte hört så mycket av dem heller, men det slår mig hur de påminner om The Mamas & The Papas och även Beach Boys ibland. De låter egentligen mer amerikanska än brittiska, trots att de kommer från Ealing i London, och det är svårt att inte bli förälskad i låtar som “I see you, you see me”, “Love´s a game” och “Don´t give up the fight”. Det är kärleksfullt, vackert och ömsint, men också rockigt emellanåt och avslutningen med gladcountry får valda delar av publiken dansa som på vilken saloon som helst. Bättre kunde lördagen knappast ha börjat för min del. Sångharmonierna är förtjusande och Michele Stodarts baslir är riktigt tungt emellanåt. En ny CD, kallad The Pulse är under inspelning, och från den får vi också ett par smakprov, vilket gjorde mig intresserad av skivan.
Direkt efter britterna går jag till High voltage-scenen för att kolla in Jenny Wilson. Henne har jag sett tidigare, både i Stockholm och i Norrland, så vissa förväntningar har jag, och jag ska inte göra gällande att dessa inte infriades, åtminstone delvis. Men kanske hade jag ändå satt dem lite för högt denna gång. Jenny och hennes kvinnliga musikanter är klädda som om de gått loss på Myrorna under en lördagsförmiddag, och likaså är det en brokig samling låtar som framförs. När dessa är bra är de fantastiskt bra, men när de inte är lika bra tenderar de att bli lite småtrista istället och det sker främst i balladerna. Med flöjt, synt och sax i kompet, mycket handklapp och en stark känsla av artpop som för tankarna till Laurie Anderson emellanåt, är det spännande att uppleva Jenny Wilson live. Man vet aldrig riktigt vad som ska hända i nästa låt och visst, ibland riskerar man att bli besviken eller lite uttråkad, men ännu oftare får man en kick av guds nåde. Oavsett vilket: det blir aldrig förutsägbart och hur mycket är inte det värt? Jenny sjunger, alternerar mellan piano och gitarr, och känns som en naturlig bandledare, samtidigt som gruppen känns klart samspelt. Det är proffsigt med känsla och spelglädje och “Bad waters”, “Clattering hooves” och avslutande “Only here for the fight” är några av dagens höjdpunkter. Visserligen hade Jenny Wilson gjort sig bättre med den här musiken inomhus, kanske i en varm klubblokal där man kan sitta ner och verkligen koncentrera sig på vad man hör, men hellre en Jenny Wilson i regnet än ingen Jenny Wilson alls. Så även om jag inte älskade varenda låt som framfördes vill jag ändå tillstå att jag lämnade High voltage-scenen nöjd och musikanterna gjorde ett utmärkt jobb.
Likaså gjorde El Perro Del Mar som tyvärr fick nöja sig med lilla Royale-scenen. Tyvärr, därför att musiken Hello Saferide lirade samtidigt på High voltage ibland slog igenom El Perro Del Mars lugna, vemodiga och sköra låtar. Mest hördes Hello Saferide dock mellan låtarna, vilket inte gjorde lika mycket, men det är något av ett problem då scenerna ligger så nära varandra. Sarah Assbrings bästa låtar får mig alltid att associera till stämningen och atmosfären i David Lynchs TV-serie Twin Peaks och även om den känslan mattas lite live, så lyckas hon och medmusikanterna trollbinda. Inte i början kanske, men efter några inledande låtar hamnar jag i en annan värld som nästan får mig att glömma regnet. Precis som med kompisen Jenny Wilson hade El Perro Del Mar känts mer rätt i en intim klubbmiljö, men varför klaga när elegans och melankoli blandas så charmigt som här?
Duffy i sin blonda hårman påminner om en ung Brigitte Bardot, men låter som Duffy och ingen annan. Regnvattnet har borstats av scenen och bandet inleder showen utan sångerskan. De två körsångerskorna ser ut som tvillingar och borde frysa rejält i sina tunna kläder och bandet är smakfullt utplacerade på ett podium som påminner om 60-talets soulshower på TV. Duffys omistliga röst skär genom ljudet av musiken och visst är det bra, proffsigt och elegant, men efter förra årets fantastiska framträdande på Accelerator känner jag ändå att Duffy håller tillbaka den här gången. Det blir inte samma magi, inte samma närhet och inte samma känsla av spontanitet. De bästa låtarna är givetvis fortfarande fantastiskt bra, men mellan dem pågår transportsträckor som får mig att bli aningen uttråkad och när Duffy reagerar på en uppkastad keps genom att svära och sparka ut den till publiken igen, får jag intrycket av att hon antingen inte mår riktigt bra eller att hon helt enkelt lagt sig till med divalater. Personligen tycker jag att hon borde lägga sig till med en uppföljande skiva istället. Låtarna som framförs är nämligen inte nya längre och hennes liveset skulle behöva fler uptempolåtar. Det är i dem som publiken går igång på allvar. Sedan förstår jag inte riktigt varför musikerna hålls tillbaka så mycket den här gången. På Accelerator exploderade de i vilda gitarrsolon och det fanns ett samspel mellan sångerskan och musikanterna, vilket gav en bandkänsla, men nu är det mer som Duffy souldivan med kompband. Lite synd, för det kunde ha blivit så mycket bättre om lite spontanitet hade fått mjuka upp det strikta upplägget. Allt som allt var det dock en proffsig konsert, kul att se och höra i det stora hela, men den verkliga magin ville inte infinna sig.
Fever Ray – för mig en helt ny upptäckt – var försenade med en halvtimme, vilket gjorde att även Nick Caves konsert sköts upp med lika lång tid. Men det var en riktigt cool konsert vi fick bevittna, inte minst visuellt, och om något band verkligen gjorde sig väl i regn, oväder och mörker så var det Fever Ray. Bandmedlemmarna stod som skuggor eller spöken bland en massa glödande lampskärmar i den tjocka rök som vällde ut över scenen och laserstrålarna bildade ett grönt tak som skiftade i nyans över deras huvuden. Den rytmiskt malande musiken och Karin Dreijer Anderssons mässande röst skapade en nattlig stämning, full av spänning och mörk dramatik. “Keep the streets empty for me” pulserade in i kroppen och även om upplevelsen i längden blev lite enahanda, så insåg jag att detta band måste utforskas noggrant i framtiden. Från min position var det omöjligt att se hur bandmedlemmarna såg ut och denna avskildhet ger visserligen en opersonlig känsla, men samtidigt fascinerar den, speciellt i en tid då alla vill synas och märkas så mycket möjligt, och helst utan att göra ett vettigt dugg för att bli kända. Fever Ray gör den direkta motsatsen, vilket känns väldigt befriande på flera plan. Dessutom kunde inte Nick Cave ha fått ett bättre och mer passande förband.
Australiensaren och hans The Bad Seeds gjorde nog inte en människa besviken. Full av energi, närhet till publiken, humor, laddad med en uppsjö välkända låtar och som alltid välklädd i kostym och nu, utan sin opassande mustasch från senare tid, kastade sig Nick Cave ut i ett set som formligen exploderade av vildsint rock n roll. Ljudet är det högsta och råaste på WTAI hittills och skulle någon kunna bombardera bort regnet så var det Cave. Hans sidekick Warren Ellis torterade fiolen som Näcken från helvetet när han inte lirade gitarr och bandet klöser igång giget med “Tupelo” så att alla ska fatta, redan från scratch, att det de ska få bevittna inte kommer bli till någon sömnig sagostund, full av mysiga ballader. Naturligtvis får vi en del lugna låtar också, såsom “The ship song”, men rocklåtarna dominerar totalt och Nick Cave glöder i sin iver att tillfredsställa sin våta och frusna publik. Han gör “Stagger Lee” till en mästerlig, dramatisk ljudteater och “Deanna” – om första flickan han kysste som grabb – är en låt, omöjlig att inte älska. “Red right hand”, “Dig, Lazarus dig” och “Midnight man” sparkar stjärt, medan Cave slår omkull mickstativ, slänger med mikrofonsladden och buffar med Ellis. Vi får två extranummer, en brutalattack som krossar det sista eventuella motståndet och en lugn låt som jag hellre hade sett bytas ut mot ytterligare en rockrökare, men sedan är det hela över och alla plastbeklädda människor klampar iväg mot tunnelbanan genom den blöta leran.
Where The Action Is är över för denna gång och Nick Cave stod definitivt för action, så trots att vädret var för jävligt denna helg, kan jag bara konstatera att det var värt alla blöta kläder, leriga dojor och jeans, ölglas av plast som kändes som isbitar i händerna framåt natten och löjligt dyra cashewnötter. Upplägget var i det stora hela utmärkt, vakter och polis tryggade området utan att tjafsa om småsaker och gjorde därmed ett utmärkt jobb, liksom barpersonal och scenarbetare. Festivalen ska återuppstå nästa sommar på samma plats, efter vad det verkar, och om bara solen är med oss då, samt att det bokas artister lika intressanta och bra som denna gång, kan WTAI mycket väl bli en av det årets höjdpunkter.
