Sweden Rock Festival 2009 – – Publikrekord igen

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

När Zeros utsände anländer till Sweden Rock Festival haglar det. När Deathstars intar scenen börjar det duggregna. Detta är bara början på en festival vars väder inte kommer att bli bättre, utan istället det kallaste, mest regniga och ruggiga på de senaste 11 åren. Å andra sidan har solen alltid varit med oss tidigare, så Sweden Rock-publiken har alltid varit mer än väl förskonad från nederbörd.

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman

Svartklädda, vitpudrade och hårt mejkade Deathstars framför sin mörka, industriella och gotiska glamdöds utan att låta vädergudarna stoppa dem. Däremot lyckas bandet stoppa regnet med “The mark of the gun” och snart skiner solen igen. Det känns lite märkligt att se bandet i fullt dagsljus, men när sångaren Whiplasher Bernadotte utnämner dem själva till en “blandning av Alcazar och Manowar” är dagsljuset bortglömt för en stund och då basisten Skinny lirar “Blitzkrieg” med bar överkropp glömmer man även bort de ostadiga himlavalven. Under sin knappt en timme långa spelning hinner Deathstars även med att framföra “Blood stains blondes”, “Cyanide” och extranumret “Death dies hard”. Ljudet visar sig vara bäst på den vänstra sidan av scenen, men de samplade bombastiska stråkarrangemangen når inte riktigt ut som önskat. Det stör egentligen inte så mycket, för spelningen är riktigt bra ändå, och det känns kul att äntligen ha fått se Deathstars live i Blekinge. Nästa gång får vi hoppas på en senare speltid så att den mörka musiken får den inramning den hör hemma i.

Deathstars

ONSDAG KVÄLL
Senare samma kväll är det mörkt. Då intar de gråhåriga herrarna i Uriah Heep samma scen som Deathstars lirat på, och de spelar upp hela sitt nya album Wake The Sleeper. Dessvärre blir det en sömnig tillställning utan väckning. Ljudet är lågt, Mick Boxs gitarrsolon hörs knappt och sångaren Phil Lanzon låter oerhört kraftlös och vek. Faktum är att detta mycket väl kan vara den tamaste spelning jag har sett med Heep någonsin och det säger inte lite. De nya låtarna är svaga, men värst av allt är att inte ens de gamla klassikerna känns acceptabla denna kväll. Giget videofilmas och jag kan inte undvika misstanken att bandet lirar på lilla Sweden stage för att ge intryck av att de har en större publik än de har. Oavsett om det ligger något i mina fantasier eller ej så känns konserten som att man försöker blåsa upp låtarna från ett rätt tunt album till proportioner materialet inte förtjänar. Uriah Heep framstår som ett gäng oinspirerade föredettingar, och låter som ett snällt dansband med lite mer avancerade låtar än vad sådana brukar ha. Ken Hensleys och David Byrons frånvaro har väl aldrig känts så påtaglig som denna kväll och nu bör det verkligen vara dags för Uriah Heep att lägga ner, en gång för alla. Om Box vill fortsätta borde han göra det tillsammans med Hensley och John Lawton istället. Annars kan det lika gärna vara. Uriah Heep har inte bara nått kanten på branten, utan dessutom fallit utför stupet för länge sedan. Tragiskt, med tanke på vilket guldband Heep var när det begav sig på 70-talet. Men visst, då bestod ju gruppen av helt annat folk också.

TORSDAG
Torsdag och betongrockande Candlemass beträder Festival stage med sin nye sångare sedan ett par år tillbaka: Robert Lowe, och 48 Marshallstackar som back-up. Lowe är teatralisk i sitt svarta nagellack och med sina grimaser, men sjunga kan han och jag som alltid älskat Messiah Marcolins egensinniga röst vid miken, förvånas över att jag så lätt kan acceptera Lowe som Candlemass nya frontman. Jag brukar annars vara väldigt tvär till speciellt sångarbyten, men den här gången överväldigas jag snarare. Tyvärr får bandet lite tekniska problem i början av giget och det verkar som att Lowe läser delar av texterna från en monitor på golvet, vilket gör att det hela inte känns fullt så spontant och avslappnad som man kan önska. En viss närvarokänsla saknas emellanåt, men trots det gör Candlemass en alldeles ljuvlig spelning denna eftermiddag. När jag står där och lyssnar till gamla låtar som “Mirror, mirror” och “Solitude” eller tungt bombastiska “The hammer of doom” och vackert melodiösa “The bleeding baroness” – de två sistnämnda från nya plattan Death Magic Doom – slår det mig att jag alldeles för sällan ger mig tid att lyssna på mina Candlemass-skivor och att detta måste åtgärdas vid hemkomst. Candlemass-konserten ger en nytändning på hög nivå och Leif Edling verkar genuint lycklig när hans bassträngar ger materialet tyngd. Mannen bakom materialet hyllar sin publik och som extranummer bjuds vi dessutom en överraskande och bra version av Rainbows gamla “Kill the king”.

Candlemass

Nästa attraktion för undertecknads del blir amerikanska The Tubes – ett av dessa band som vidgar Sweden Rock Festivals koncept, såväl musikaliskt som showmässigt. Första låten framförs av bandets musiker och därefter kommer Fee Waybill in, klädd som en lodare i trasig kavaj och med whiskeyflaska i handen. Kavajen och slipsen åker ut till publiken och under bärs en t-shirt med Jimi Hendrix-motiv. Hela bandet består av utsökta musiker och tonsäkra sångare, men gitarristen imponerar lite extra och soundet känns intakt. Fee framför “She´s a beauty” iklädd polkagrisrandig kostym och stråhatt, “No way out” med en roterande TV på huvudet och “Mondo bondage” i lädermask. Men givetvis kan inga utstyrslar slå den nerknarkade transvestitrockaren Quay Lewd som varit en del av bandets show sedan urminnes tider, vilket i The Tubes fall betyder mitten av 70-talet. Quay-figuren är oslagbar och liknar en monstruös Dee Snider-kopia i sin enorma peruk, sina extremt höga platåstövlar, sina tajta silverbrallor med löspenisen hängande snett, och så några fjäderboor om halsen på det. The Tubes bjuder på en humoristisk, smart och mycket charmig show, vilken funkar utmärkt på publiken. Visst saknar jag favoritlåten “Don´t touch me there” och en del andra, men för övrigt är eftermiddagens material i det närmsta oantastligt. Vi får höra “I was a punk before you were a punk”, “I don´t wanna wait anymore”, “White punks on dope”, “Boy crazy”, “Malaguena solarosa” och Beatles “I saw her standing there” omstöpt i rockig The Tubes-kostym. Extranummer blev “Talk to you later” och sällan har jag sett så många lyckliga leenden i ett publikhav som vid detta gig.

ZZ-Top

Två skäggiga män och en trummis utan skägg, men som heter Beard i efternamn, och vi vet alla vilket band som besteg Festival stage en kvart efter The Tubes spelning. Introt består av pumpande techno och jag kan ana mig till besvikelsen och missnöjet i ansiktena på den del av publiken som förväntat sig 70-talsblues för hela slanten. Men fan vet om någon blev besviken när det väl gällde. ZZ Top inleder med “Under pressure” och sedan blir det “Have mercy” och “Jesus just left Chicago” utan uppehåll mellan de två sistnämnda. Publiken är gigantisk och Billy Gibbons intervjuas av en tjej på svenska, vilket är rätt kul och ett klart udda inslag i showen. Oavsett om man tillhör de som föredrar Texas-trions äldre och mer bluesorienterade material eller föredrar de mer syntiga boogiehitsen från MTV-eran på 80-talet så tillfredsställs smaken. Dessutom lirar gubbarna en Muddy Waters-låt och Jimi Hendrixs “Foxy lady”, men det är “Gimme all your lovin´” som förvandlar publikhavet till ett enda stort dansparty. Och vem kan sitta still till efterföljande “Sharp dressed man”, “Legs” framförd på pälsklädda gitarrer, underbara “Tube snake boogie”, tuffa “Bad nationwide” som lirades tidigare i setet, eller “La grange”. Idel pärlor alltså, liksom avslutande “Tush”. Till detta: kanonbra ljud, de skäggiga tomtarna som spatserar omkring och verkar vara på gott humör bakom sina solbrillor, smakfulla och nästan magiska stopp mitt i solon som visar vilken oerhört uppmärksam trummis Frank Beard är och dessutom lite allmänna improvisationer. Ett tag i mitten av giget står det lite stilla och Texas-tomtarna verkar osäkra på vad de ska lira, men bortsett från det kan man inte annat göra än att njuta av Billys trasiga stämma och Dusty Hills något renare röst. Nöjd är bara mitt mellannamn efter denna medryckande, lyckliga och dansanta uppvisning i riffig rock, blues och svängig boogie.

Over The Rainbow

Konstellationen Over The Rainbow består av medlemmar från Ritchie Blackmores Rainbow, men utan Ritchie på gitarr. Istället är det den gamle legendarens son Jürgen som hanterar guran. Vid trummorna sitter Bobby Rondinelli, Greg Smith lirar bas, Joe Lynn Turner sjunger och Tony Carey inleder “Tarot woman” på sina keyboards. Redan i andra låten, “Kill the king”, kommer Turner av sig lite och missar texten, men det låter oväntat bra om det här bandet i alla fall. Som tredje låt kommer “Street of dreams” och sedan framförs “Man on the silver mountain”. Något som framgår väldigt klart är hur mycket tyngre, vassare och bättre materialet är som framförs från de riktigt tidiga Rainbow-plattorna än de låtar som sedan skrevs och gavs ut på senare skivor. “Streets of dreams” känns exempelvis oerhört blek i jämförelse med övriga nämna låtar här, och detta trots att dess melodi är stark. Joe Lynn Turner är och har aldrig varit någon Ronnie James Dio och frontmannen försöker inte heller låta som honom, vilket är klokt. Men nog saknar man Dios röst i Over The Rainbows lika mycket som man saknar Ritchies gitarrspel. Således ser jag inte resten av giget, utan tar istället en välbehövlig men väldigt sen matpaus innan kvällens headliners kliver upp på Festival stage.

Twisted Sisters

Twisted Sister – skämt eller allvar? Bra eller dåliga? Buskis eller utmärkt partyrock? Åsikterna är delade om denna grupp. Efter att ha sett dem live på 80-talet då konserten utmynnade i rena barnkalaset och efter förra giget de gjorde på Sweden Rock då bandet var återförenat, ringrostigt och rätt otajt, var inte mina förväntningar särskilt höga denna gång. Men gosse, vad jag bedrog mig. I fullt smink och scenutstyrsel kommer systrarna in och öppnar med “Stay hungry” för att sedan piska igång publiken med “We´re not gonna take it” och “Burn in hell”. Det visar sig att bandet firar 25-årsjubileet av den enormt framgångsrika plattan Stay Hungry och detta gör de genom att lira igenom hela skivan, från första till sista låten. Och det låter skitbra. Ringrostigheten är bortblåst, ljudet är perfekt, bandet är triggat såsom jag aldrig har upplevt dem förut och denna spelning känns verkligen som en revansch. Trumsolot i “Don´t let me down” kunde de ha skippat och ett par av spåren från Stay Hungry känns väl inte så där jätteheta idag, men annars är detta i det närmsta en fulländad hårdrockskonsert. Det är kul när Dee Snider läser skylten “Orientalisk mat” och tror att det lilla matståndet vid sidan av scenen säljer orientaliska mattor och det blir stort jubel när Dee berättar att Lemmy från Motörhead var en av få som verkligen trodde på Twisted Sister i begynnelsen. Detta jubel stiger väsentligt då både nämnde Lemmy, samt gitarristen från Motörhead, kommer in på scenen och tillsammans med amerikanarna gör en lång och tuff version av Rolling Stones gamla örhänge “It´s only rock n roll” från plattan med samma namn. Som extranummer får vi sedan höra “Come out and play”, “Under the blade” och “You can´t stop rock n roll”. Vid det laget lär Twisted Sister ha övertygat samtliga om att de återigen är en styrka att räkna med och det är inte utan att man återvänder till det svinkalla tältet med en nästan euforisk känsla denna torsdagsnatt.

FREDAG
Klockan är inte riktigt tolv än och samlingen framför Sweden stage ser så liten och tanig ut att man förutspår en kommande katastrof. Kommer det inte bli mer än en handfull människor som vill se Thor, nu då denne åldrade He-man för första gången beträder svensk mark? Jo då, folk är bara morgontrötta efter nattens festande. Sakta men säkert anländer trupperna och när Jon Mikl Thor iförd mantel, mask och dödskallebälte börjar klyva tegelsten med stora släggor under inledande “Lightning strikes again”, har en rejäl publik samlats framför scenen. Under “Ride of the chariots” åker en vikingahjälm på och i “Anger” klär sig Thor i gasmask. Det är inte förrän i fjärde låten, “Thunder hawk”, som vi får se frontmannens ansikte. Masker och hjälmar åker på och av mest hela tiden, t-shirts kastas ut till publiken och det hytts med plastsvärd, hammare och yxor från början till slut. Faktum är att man kan tro att Thor rånat Buttricks innan han åkte till Blekinge. På affischerna är kanadensaren avbildad, ung och vältränad, men karlen vi ser på scenen denna dag ser knappast ut som någon prisvinnande bodybuilder längre. Snarare som en köttbulle i plastrustning. Men stark är Thor fortfarande. Det visar han genom att med tänderna och armarna böja en järnstång som publiken får kontrollera innan den bryts ihop till ett V. Dessutom utför Thor ett “krig” mot Oden – en spinkig och utklädd snubbe – genom att kasta osynliga blixtar på varandra. Jo visst, Thors show är en lekstuga, men lekledaren själv har stor självdistans, vilket räddar mycket, och musikaliskt är det inte alls dåligt. Någon stor sångare har Thor aldrig varit och på den punkten har inget förändrats. Trummisen är rejält enkelspårig och håller i stort sett bara takten, men såväl gitarrist som basist gör ett bra jobb, även när det gäller att sätta sångstämmorna och låtmässigt sett blir vi nog alla nöjda: “Knock ém down”, “Let the blood run red”, “Thunder on the tundra”, We live to rock”, War hammer” och till och med gamla “Keep the dog´s away” framförs, till publikens jubel och glädje.

Marillion är givetvis Thors raka motsats, såväl showmässigt som musikaliskt. Det Marillion jag växte upp med och som jag såg på Gröna Lund under 80-talet hade den sminkade Fish på sång. Sedan 1989 och albumet Season´s End sjunger Steve Hogarth istället och soundet har förändrats rejält sedan Fish-erans Genesis-influerade neo-prog. Men faktum är att jag inte saknar Fish ett dugg på Sweden Rock. Bandet är kanonbra och Hogarths själfulla sång griper verkligen tag. Visst var det roligare att se den uttrycksfulle, teatraliskt sminkade Fish förr i tiden, men musikaliskt är det svårt att klaga på dagens Marillion. Vissa låtar, som “Afraid of sunlight” och “Cover my eyes”, är så vackra och utmärkt utförda att man nästan får tårar i ögonen, och titeln till den förstnämnda känns nästan som en förutsägelse då det börjar regna medan den framförs. Som extranummer får vi höra “Happiness is the road” och därmed avslutas en till stora delar självlysande musikalisk upplevelse. Men innan dess har vi fått höra ett par gamla låtar från Fish-eran, såsom “Slainte mhath” och rockiga “Hooks in you”. Merparten av giget dukar upp senare material såsom “Uninvited guest”, “Quarts”, “King” och “Between you and me”. Faktum är att det fungerar utmärkt. Personligen inser jag att jag har lyssnat alltför lite på Hogarths Marillion-skivor och att detta måste åtgärdas framöver. Det finns gott om guldkorn att upptäcka, vilket bandets festivalkonsert fick mig att inse.

Lita Ford

Lita Ford, gitarristen som tillsammans med Joan Jett, var de enda som verkligen kunde sjösätta seriösa solokarriärer efter The Runaways, har jag också sett på Gröna Lund under 80-talet. När hon nu kommer ut på Festival stage med sitt långa, blonda hår och sin Vodkaflaskformade elgitarr vet jag inte riktigt vad man ska förvänta sig. Lita har som alla andra blivit äldre, men hon ser ut att vara i god form och berättar att nya albumet kommer ut i september. Det blir hennes första studioplatta sedan Black från 1995, men “Hungry for your sex” som är ett smakprov från den kommande CD:n bådar gott. För övrigt är det ett smörgåsbord av låtar från hennes solokarriär som serveras denna afton. Tyngdpunkten ligger dock på albumet Lita från 1988. Från den skivan spelas “Back to the cave”, “Can´t catch me”, “Blueberry”, “Kiss me deadly”, “Falling in and out of love” och “Close my eyes forever”. Andra låtar som framförs är “Die for me only (Black widow)” från Out For Blood, “Gotta let go” från Dancing On The Edge, och “Hellbound train” från Dangerous Curves. Någon kastar upp ett par kalsonger till sångerskan under en av balladerna, en sträng brister vid något tillfälle och Lita tvingas lira dubbelhalsad gitarr under några låtar. Trummisen lirar solo, först med ölflaskor och sedan med händerna. Som extranummer framförs en Sammy Hagar-låt och även om Litas konsert saknade lite i intensitet och energi så gjorde såväl hon som bandet mycket väl ifrån sig.

Några andra som gjorde mer än väl ifrån sig var 40-årsjubileerande, brittiska akten UFO. Detta ytterst kompetenta hårdrocksband lirade i det värsta regnväder jag någonsin stått ut med under en konsert, men trots att stora tårar från himlen flödade och fullständigt piskade publiken, så var det nästan ingen som svek bandet. Dyngsura stod vi kvar, försökte dansa trots kölden, medan regnet slaskade upp över scenen och de främre musikanterna. Syndafloden var bedrövlig, men Phil Mogg sjöng så själfyllt och innerligt att inget oväder i världen kunde stoppa känslorna. På gitarr var Vinnie Moore som imponerade än en gång och då Pete Way är sjuk på grund av leverproblem så har basisten Rob DeLuca tagit hans plats och även han gjorde ett utmärkt jobb. UFO inledde med “Mother Mary” och avslutade med hitsen “Doctor doctor” och “Shoot, shoot”. Innan dess lirade man “Rock bottom” och inkluderade ett långt, improviserat jam som var rena nöjet att lyssna till. Candlemass sångare stod nedanför scenen och diggade, och versionen av “Love to love” som framfördes var guld värd. Otroligt känslig låt och mycket vackert framförd. Annat material bandet levererade var “Too hot to handle”; en tung version av “Light´s out”, “When daylight goes to town”, ” Saving me” från nya albumet Visitor och “Only you can rock me”. Jag har sett UFO live en massa gånger, från 70-talets spelningar på bland annat Göta Lejon i Stockholm till ett flertal under senare år, men frågan är om inte detta var höjdpunkten av dem alla. Trots att man lämnade Sweden stage som en dränkt och frusen katt var man varm i hjärtat av UFO:s musik och denna spelning borde gå till historien, så bra var den.

Eric Sardinas spelade på Gibson stage, en tältscen som jag har mycket svårt för, då musiken på den ofta störs av ljudet från de större scenerna utanför. Och visst lät det in även denna gång, men inte i sådan utsträckning att konserten förstördes. Eric Sardinas från Fort Lauderdale i Florida är en gitarrist i fyrtioårsåldern med långt hår och cowboyhatt som fullständigt lirade arslet av sin publik. Med hjälp, endast av en basist och trummis i en konstellation kallad Motor, framförde han sin blues och bluesrock med enorm intensitet. Ett mer energiskt gitarr- och slidespel har sällan beskådats live på Sweden Rock och även om sånginsatsen inte imponerade överdrivet mycket på mig så gjorde gitarrspelet det desto mer. Med endast fem plattor i ryggen, den första kom ut 1999, är den här mannen verkligen någonting att räkna med för er som gillar stuket.

Mer blues blev det direkt efteråt då Johnny Winter kom instapplande på Sweden stage. Förra gången jag såg Johnny som lider av sjukdom och ett hårt leverne sedan unga år, fick han hjälp in på scenen av en roddare, han höll på att falla ihop, sjöng falskt och fel och lirade hemskt dåligt, men den här kvällen kunde han åtminstone gå själv. Dock bara fram till den stol där han satte sig och sedan satt han där, blundade, och framförde hela konserten från sin stol. Varken Johnnys röst eller gitarrspel är som i fornstora dagar av naturliga skäl, men denna kväll både sjöng och spelade han bättre än vad han gjorde förra gången. Den konserten var rena katastrofen så det skulle inte krävas mycket för att göra detta gig till någonting bättre. Och det lyckades Winter med. Rösten tog sig hyfsat och gitarrspelet var klart bättre än jag hade förväntat mig. Några missar inträffade visserligen även denna gång, men det kändes skönt att Johnny ändå ryckt upp sig så pass. Ryktet säger att han tänker pensionera sig efter pågående turné och det är nog lika bra. För min del har Johnny Winter varit bluesrockhjälten nummer ett sedan tidigt 70-tal, men allting har sitt slut och vissa sjukdomar kan ingen råda bot på. Således var det med såväl ett stygn i hjärtat som glädje över att han kunde prestera så väl som han gjorde, som jag denna kväll lämnade Sweden stage efter extranumret “Highway 61 revisited”. Med all säkerhet var detta sista gången jag fick höra och se Johnny Winter i livet. Jag hoppas att han får en fridfull och innehållsrik ålderdom, men vad som än händer: musiken den mannen har gjort kommer aldrig att dö.

LÖRDAG
Det är lördag. För första gången under hela festivalen skiner solen mer än tillfälligt och det är varmt i luften. En värme som håller i sig fram till eftermiddagen. När solen börjar gå ner återvänder nämligen de tidigare dagarnas råa kyla och Sweden Rock-publiken fryser återigen. Några som gör sitt bästa för att öka värmen är Kebnekajse, detta folkrockiga 70-talsband som återförenats och fortfarande låter alldeles ljuvligt. Två saker är lite märkliga med denna bokning. Det ena är att en grupp som så fullständigt skiljer sig från Sweden Rocks koncept över huvud taget bokats. Fiolspel och gånglåtar är knappast vad festivalen gjort sig känd för. Det andra är att så otroligt många unga människor lyssnar och dansar till Kebnekajse framför scenen. Denna upptäckt stärker min tes att kvalitativ musik alltid regerar, oavsett ålder på såväl musikanter som lyssnare, samt att hårdrockspubliken inte är så jävla inskränkt fyrkantig som media ofta försöker få den att framstå som. Till Kebnekajses elektriska folkrock headbangas det, folk låter sig tålmodigt grillas i solen och bandet tycks uppskatta ovationerna från publiken. Med sin udda uppsättning – Kebnekajse består av två basister där den ene lirar sexsträngad bas och den andre fyrsträngad, trummor, percussion, fiol och Kenny Håkanssons elgitarr – och helt utan sång (såvida det inte sjöngs något i början innan jag hunnit dit), är inte bandet helt lätt att ta till sig om man inte hört dem tidigare. Musiken känns ibland improviserad, även om den bygger på tydliga folkmelodier, och den blir såväl dansant som psykedelisk och progressiv. Kebnekajse klappas in för ett extranummer och fick den hängivna publiken som den ville skulle det säkert bli fler än ett.

Kebnekajse

Från ett svenskt band till ett annat och därmed från genre till genre. Efter Kebnekajse gör ett laddat Electric Boys med Conny Bloom som frontman come back, och detta sker vid middagstid på Rock stage. Nåväl, en tidigare spelning på Debaser vid Slussen har skett dessförinnan, men den var mer av ett uppvärmningsgig för festivalspelningen än en riktig come back-konsert. På Sweden Rock står i vilket fall som helst hela originalupplagan av gruppen på scenen och detta inför en jättepublik. Conny Bloom, Andy Christell som lirat bas tillsammans med Conny i Hanoi Rocks under senare år, Niclas Sigevall och Franco Santunione, till vår tjänst i funkmetallens namn. Conny – liksom Prince – döljer knappast sina Hendrix-influenser, varken utseendemässigt eller till klädstilen, och det känns lite som punkten över i när bandet öppnar med “Psychedelic eyes”. Därefter faller ett stjärnregn av sköna, gamla funkmetallåtar att dansa till: “Groovus maximus”, “Electrified”, “Fire in the house”, “Captain of my soul” och “Bad mother funker”. Dessa blandas med en snygg och av publiken uppskattad ballad, samt läckra psyklåten “Mary in the mystery world” som låter 60-tal och som jag gillar. Ett par mindre intressanta låtar hamnar ungefär i mitten av giget och rubbet avslutas med några extranummer, bland annat ett instrumentalstycke av Conny på elektrisk sitar och givetvis, gruppens största och enda verkliga hit: “All lips n´ hips”. Det hade givetvis varit tjänstefel att inte lira den, men faktum är att publiken verkar minnas och gilla en mängd av de övriga låtarna minst lika mycket. Likaså gör undertecknad. Det dansas på gräsplanen nedanför scenen och uppe på den skämtar Conny, dansar runt, lirar mer eller mindre Hendrix-influerade solon, presenterar bandet och sjunger med trasig, rätt raspig röst. Trummorna sparkas omkull i ett lyckorus när det hela är över och oavsett om det här blir en tillfällig eller reguljär återförening så har Electric Boys gjort ett grymt bra gig.

Dream Theater på Festival stage och kylan hugger återigen tag om publiken. Solen går så saktliga ner och det är dags för tjocka vintertröjor igen. Någon sådan bär varken James LaBrie, John Petrucci, Mike Portnoy eller de andra grabbarna. Märkligt nog lyckas de ändå manövrera sina instrument i kylan. Under inledningen med “In the presence of enemies pt.1” och “Beyond this life” brakar det till i högtalarna och ljudet försvinner. Oron sprider sig såväl på scenen som i publiken, men teknikerna jobbar snabbt och får ordning på problemen. Därefter spelas “A rite of passage” från nya albumet Black Clouds & Silver Linings. Det är första gången jag hör något från albumet och det låter verkligen bra, lovande och långt. Därefter flyter allting på som det ska och ekvilibristerna i Dream Theater gör ett fantastiskt jobb ännu en gång. Låtar som “Constant motion”, “Erotomania” och “Voices” byter av varandra. Det är rockigt, vackert, improviserat och spännande mest hela tiden. Fansen lär inte ha blivit besvikna. Jag blev det i alla fall inte. Däremot blev jag så fruktansvärt frusen att jag var tvungen att lämna konserten under extranumret och ge mig iväg till campingen för att sätta på mig ännu mer kläder. De frusna vindarna från havet trängde igenom läderjackan och allting annat, så det fanns inte mycket annat man kunde göra åt saken.

Jag hann dock tillbaka för att se de norska mörkermännen i Immortal på Sweden stage. Trion i sitt pandasmink och läderuniformer framför en primitiv black metal som påminner om tidiga Venom. Abbath Doom Occulta eller Olve Eikemo som han heter osminkad, skriker att “gott ska med ont fördrivas”. Bomber exploderar, eldar flammar upp under “Damned in black” och värmer publiken närmast scenen, rökmaskinerna spyr i de vilda vindarna, vilket förstärker intrycket av att befinna sig i ett sataniskt kaos där ingenting står stilla. Immortal gör en riktigt tung, råprimitiv och skitig spelning som framstår som rena motsatsen till Dream Theaters gig nyss. Och givetvis: detta är motsatsen, men bägge banden har sin charm. Dock blir Abbath Doom Occultas sångröst väldigt enformig efter ett tag. Han grymtar fram texterna om helvetet och ondskan utan att ändra tonläge särskilt ofta och det drar givetvis ner helhetsintrycket, men annars är norrmännens spelning klart sevärd och kul. Bandet har ett tungt sväng i låtarna och sångaren gör sitt eldslukarnummer som – förutom det svartvita sminket – för tankarna till Gene Simmons i Kiss. Jag gillar låten “Tyrants” och krabbdansen på scenen är klart underhållande. Mot slutet av giget exploderar en bomb lite för nära sångarens ansikte och han lämnar scenen för en stund. Skadan kan inte ha varit allvarlig för strax är han tillbaka för ännu en låt. Vi får ett extranummer och därefter slås gitarren sönder och kastas ut till publiken. “See you in fucking hell” blir avskedsorden till publiken och Occulta, basisten Apollyon (Ole Jörgen Moe) och trummisen Horgh (Reidar Horghagen) försvinner in i skuggorna.

Sweden Rock Festival är snart över. Nytt publikrekord har slagits igen och denna gång har 35200 besökare varit med om upplevelsen, vilket är 2000 fler än 2008. Klockan närmar sig midnatt och Heaven & Hell, som nyligen kommit med en ny skiva, ska avsluta festen på Festival stage för andra gången inom loppet av några få år. Senast de gjorde den bragden var 2007 och nog känns det lite fantasilöst att ha samma headliner igen så kort tid efter, men, men… Ronnie James Dio, Tony Iommi, Geezer Butler och Vinny Appice inleder med “The mob rules”, men någonting är fel. Tonys gitarr hörs knappt när han kompar, medan sololiret går fram bra. Geezers feta bas och Vinnys trummor, liksom sextiosexårige Dios fortfarande suveräna röst, låter skitbra. Men gitarren är till stora delar borta och teknikerna tycks inte märka någonting. Ljudet generellt fortsätter att vara lågt och gitarrkompet är försvinnande lågt i låtar som “Children of the sea”, “I”, “Bible black” från nya albumet The Devil You Know och “Time machine”. Den sistnämnda låten förstörs dessutom av ett mediokert trumsolo. Därefter får vi höra “Fear” och den lugnare “Follow the tears” från nya albumet, innan det blir “Die young” och vid det laget har mer än halva konserten passerat utan att teknikerna kirrat Iommis gitarrljud. Bandet gör tveklöst sitt jobb, Dio är på gott humör, skämtar med polarna och Tony ler. Det känns som att Heaven & Hell-medlemmarna trivs väldigt bra tillsammans, men vad som har hänt vid kontrollbordet vete fan. Så händer plötsligt något. Låten “Heaven and hell” framförs med långa, underbara improvisationer av Tony och Geezer och mitt i alltihop smäller det till rejält. Ljudet blir dubbelt så högt – så som det skulle ha låtit hela tiden – och gitarrljudet fullkomligt exploderar. De enorma, vingförsedda demonstatyer som står på varsin sida av scenen sprutar rök ur munnarna och bandet lämnar scenen. De återkommer snart för att fyra av extranumret “Neon knights”, men sedan är allting över och nog får man säga att denna festivalavslutning blev ett rejält antiklimax. Vi som är kvar – många har redan lämnat området – vandrar tillbaks till campingplatser och bussar i den kalla natten.