Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonn Jeppsson)
Redan i fjol började Siesta-festivalen kännas som något mer än bara en lokal angelägenhet för oss i Skåne, Blekinge och Småland. Efter årets upplaga kan man lugnt konstatera att evenemanget vuxit sig så stort att det fått en självklar plats i hela landets festivalmedvetande. Jag är osäker på om man sprungit förbi Hultsfred ännu (har någon känt sig peppad att åka dit efter toppåret 2005?), men om inte är det bara en tidsfråga. Zero var på plats i Hässleholm för andra året i rad och imponerades än en gång över vilka tunga internationella namn som dragits dit.
Redan i fjol började Siesta-festivalen kännas som något mer än bara en lokal angelägenhet för oss i Skåne, Blekinge och Småland. Efter årets upplaga kan man lugnt konstatera att evenemanget vuxit sig så stort att det fått en självklar plats i hela landets festivalmedvetande. Jag är osäker på om man sprungit förbi Hultsfred ännu (har någon känt sig peppad att åka dit efter toppåret 2005?), men om inte är det bara en tidsfråga. Zero var på plats i Hässleholm för andra året i rad och imponerades än en gång över vilka tunga internationella namn som dragits dit.
Torsdagen inleddes med det egentligen ganska horribla amerikanska screamobandet Alesana, som följer alla tänkbara regler för hur samtida tonårsångest ska uttryckas, såväl musikaliskt som visuellt. Skrik, rytande metalgitarrer, vänliga poprefränger, bistra miner och söta ansikten – kontrasterna känner vi igen från hundra andra band som lockar till sig svarthåriga unga lyssnare på flykt undan en oförstående omvärld. Alesana tillhör division två eller tre i genren, men ändå blir jag så glad av att se dem. Det är något speciellt med den kontakt som uppstår mellan band och publik som är uppmuntrande, ett förbehållslöst kärleksutbyte där bägge parter ger allt till varandra. När regnet börjar ösa ner över Playa-scenen fortsätter publiken dansa euforiskt i leran medan musikerna bara ler saligt åt hur de tas emot ute i en lerig skog i mitten av ingenstans. Och deras cover på Justin Timberlakes “What goes around comes around” är mer kul än “kul” och får konserten att stanna kvar i hjärtat länge.
Deportees passar perfekt i kvällssolen på Chili-scenen, med sitt somrigt lätta, men ändå norrländskt vemodiga soulsound. Bandet har nosat på ett internationellt genombrott någon gång tidigare, men det är först med det senaste albumet Under the pavement, the beach som det verkar kunna hända på allvar. Dagens band har mindre skägg och mer falsetter, vilket gör dem till lättgillad festivalunderhållning samtidigt som den som vill kan sätta sig in i deras politiska budskap (den nya albumtiteln klottrades på en vägg i Paris under studentupproren 1968).
Casiokids skulle kunna ses som Norges svar på Slagsmålsklubben, men har en bra bit kvar till svenskarnas fokuserade känsla för låtar mitt i alla lekstugeaktiga upptåg. Fast det är väldigt roligt att se och höra deras blippiga, discodriviga elektropop. Det är högtryck i dur som får publiken att dansa som besatt; det är något med de kluriga synthljuden och den charmanta attityden som får det att rycka i alla möjliga kroppsdelar. Dock känns konserten mer som ett uppfriskande aerobicspass med ovanligt bra musik, snarare än en upplevelse att skriva hem om. Hemma i stereon kanske Casiokids kan vara bra om man vill möblera om lägenheten lite, men någon djupare relation tror jag är svår att utveckla till dem.
Kanadensiska Junior Boys gör också elektropop med influenser från dansgolvet, men deras anslag är ett helt annat än Casiokids. Här är det mogna(re) män som skapar ett tillbakalutat vemod som man får anstränga sig (eller äta en burk Valium) för att kunna dansa till. Trummor, gitarr och en hel del keyboards spelas live, vilket ger en bra närvaro som gör musiken mer hypnotisk än monoton. Att klaga på musikers utseende är inte höjden av god journalistik direkt, men nog måste någon mer än jag irritera sig på att sångaren Jeremy Greenspan ser ut som en ovanligt fräsch uteliggare? Hör man bara rösten föreställer man sig en magnetiskt stilig discohunk, sedan ser man hans kulmage och rufsiga skägg och undrar varför öron och ögon inte samarbetar. Allra bäst låter det om man tittar bort från scenen, upp i de suggestivt underbelysta träden runt omkring. Ett ytligt resonemang, visst, men yta kan aldrig skiljas från sitt innehåll.
Sonic Youth, som avslutar dagen, fungerar lite på samma sätt: blundar man blir konserten nästan bara bättre. Kim Gordon är fortfarande cool som få, men det är ljuden från alla gitarrer på scenen (de har nämare tjugo stycken i beredskap i olika ställ) som är det viktiga. Det låter förvrängt, disharmoniskt och lössläppt, men ändå med tydliga rester av popmelodier bland allt oljud och bråte. Friktionen mellan godis och gnissel gör att bandet fortfarande känns glödande relevant efter snart trettio år i konstrockens tjänst, och det nya material som presenteras – nästa album släpps i juni – låter minst lika bra som någonsin. Att publiken fort tunnas ut får man ha övereende med; med tanke på medelåldern hos festivalbesökarna kan knappt hälften ha hört talas om bandet över huvud taget och det är inget man fastnar för efter att ha hört en låt eller två. Men för oss andra är det rock när den är som mest utmanande och givande. (Bonus: Malmö Konsthall har en lysande Sonic Youth-utställning som är öppen hela sommaren. Missa inte!)
Fredagen blir något av en pausdag för Zero, men en del hinns med i rask takt. Eldkvarn är alltid Eldkvarn, varken mer eller mindre gubbiga än de varit de senaste hundrafemtio åren, och gör det de ska, svänger kompetent och bidrar med lite folkhemsk sommarfeeling. Man ska nog vara över fyrtio, ha ett kraschat äktenskap bakom sig, tycka lite för mycket om sprit och “livets hårda skola”-romantik för att älska bandet på allvar, men såväl medelålders raggare som förvirrade indiekids gillar vad de hör.
Tyvärr är det en fullständigt ointresserad publik som tittar – eller snarare låter bli att titta – på amerikanska singer/songwritern Marissa Nadler. Man tänker sig gärna att en ung festivalpublik borde vara nyfiken på det allra senaste, det som ingen annan upptäckt i någon större skala ännu, men icke. Kanske skräms någon av att hon kan misstas för en lajvare, en förrymd “Sagan om Ringen”-statist eller bara en förbannad hippie, men det är deras förlust i så fall. Nadlers musik vandrar fram någonstans i gränslandet mellan dröm och verklighet, mellan Coctau Twins och Joni Mitchell. Skirt, innerligt och alldeles underbart – kolla genast upp henne på Myspace.
Om Mando Diao behöver inte mycket sägas: Ja, det är ett jäkla ös. Ja, de är snygga och åtrås något våldsamt av flickorna längst fram vid scenen. Ja, de är ett perfekt festivalband som aldrig gör någon besviken. Vilket förstås kan vara lite tråkigt i längden, såvida man inte varit på flitiga besök i festivalens öltält.
Huvudakten Placebo har passerat sitt bäst före-datum för bra länge sedan, vilket inte minst den nya skivan bevisar. Att det spelas en massa låtar från just den är inte riktigt rätt sätt att frälsa en publik som fortfarande tycker att Brian Molkos sexiga röst och nostalgisk tonårsångest (Molko fyller 37 i december) är det bästa livet har att erbjuda. Hans nya frisyr, en kinesisk hästsvans, är visserligen snygg, men bra hår kan inte riktigt kompensera en brist på bärande låtar. Och en del av svärtan har bytts ut mot något som liknar livsglädje (hemska tanke, det ska musik inte byggas på) och en kalifornisk poppunktrummis som är för lika duktig som oengagerande. Räddningen blir en tjusig cover på Nik Kershaws åttiotalsdänga “Wouldn’t It Be Good?”, men slutbetyget blir med nöd och näppe godkänt.
Lördagen inleds med att Zeros utsända inte hinner se Promoe, som hade tilldelats en märklig speltid tidigt på eftermiddagen. Inte så mycket att gråta över egentligen, men vem vill inte höra sommarhiten “Svenne Banan” live? I stället är det Nordpolen som blir första anhalt. Nej, inte den nordpolen, utan den nordpol som består av 23-årige Pelle Hellström, en kille ni säkert hänga på en segelbåt i Sonic för några nummer sedan. Han jämförs till förbannelse med en annan, lite äldre och mer folkkär göteborgare med samma efternamn, men vilken annan referens kan man plocka fram när rösten låter som den gör? Någon stor sångare är han inte, men liksom sin namne gör han vad han kan med den och sjunger ångestladdade texter om utanförskap, döden och hur det är att närma sig vuxenlivet. Spelningen på Siesta är, om jag hör rätt, den fjärde han gör någonsin och det märks. Framträdandet är trevande, sången i svajigaste laget. Livegitarristen tillför en extra tyngd som kompletterar den studsande technopopen snyggt och körljuden – det är samma i nästan varje låt – får Zero-teamet att sucka nostalgiskt och tänka på Depeche Mode cirka 1984. För varje ny refräng hör man publiken sjunga med för full hals och tänker “aha, detta måste vara hitlåten”, tills spelningen är slut och samtliga spår har framstått som oslipade diamanter. Inget dåligt betyg.
Franska popgiganterna Phoenix framstår till en början som en smula slätstrukna på största scenen. Lagom snyggt, lagom fort, lagom franskt, lagom det mesta. Nya skivan Wolfgang Amadeus Mozart har en helt genialisk titel och inte så mycket mer (eller jo, singeln “Lisztomania” är finfin). Bra radiopop lite till vänster om mitten, inte mer. Men det tar sig! Fransmännens anslag är betydligt rockigare än på skiva, och i höjd med hiten “Run Run Run” börjar det hända saker. Gitarrerna blir ondare (en väldigt relativ term när det gäller pastellfärgad pop med synkroniserade skjortor, men ändå), mer lössläppta. Om någon trodde att Phoenix var ett mesigt band i alla lägen – fel, fel. Som bäst grottar gitarrerna ihop sig till en postrockig mur av frigörande oväsen, tvärt emot vad man trodde att fransmännen var kapabla till. Att livetrummisen Thomas Hedlund spelar i postrock/metalbandet Cult of Luna gör kanske sitt till och konserten slutar hårt och lyckligt.
En av förra årets mest hypade personer var Andreas Kleerup, som festar med de hippaste personerna, har den trendigaste ansiktsbehåringen (om man går igång på vårdad uteliggare-looken) och kan få in vilken sångerska som helst i studion efter succén med magiska Robyn-hiten “With Every Heartbeat”. Tyvärr fick ingen som sjunger på hans album – Titiyo, Robyn, Lykke Li, Marit Bergman – följa med till Hässleholm. I stället för vi Teddybears-bekante rapparen Swing Fly, som sluddrar i några låtar. “3 AM” förvandlas till en såsig instrumentalbit och den åttiotalsglansiga melankolin blåser bort i festivalnatten.
Desto roligare då att höra hypade britterna i The Horrors, en hop trådsmala ungdomar som rör sig som svarta skuggor i motljuset vid ett på natten. Publiken är inte särskilt stor, och större blir den inte av att det larmas något infernaliskt från scenen. Ekande sång, gitarrer, keyboards och trummor bildar en jämntjock ljudmatta som man skulle kunna skrämma de flesta normala musiklyssnare med, en sorts shoegazepunk som bärs upp av energi och volym i första hand och melodier och låtar i andra. Som musik betraktat är det inte något särskilt, men som mullrande naturkraft… jösses, som kvintetten kör över oss. Framträdandet är monotont, introvert och inte särskilt underhållande, men som elektrifierande upplevelse tillhör det festivalens starkaste ögonblick.
