Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)
[album, Columbia / Sony, betyg: 7]
När låttitlarna från Manic Street Preachers nya album Journal for Plague Lovers läckte ut i förväg på ett Manicsforum som mest går ut på att kärleksfullt hånskratta åt kelgrisarna James, Sean och “Nickly”, visste forumisterna först inte hur de skulle reagera. Titlar som “This Joke Sport Severed”, “Jackie Collins Existential Question Time”, “Virginia State Epileptic Colony” och “She Bathed Herself in a Bath of Bleach” lät alltför mycket som ännu en lyckad parodi på idolernas inte helt anspråkslösa texter. LOL! Eller?
Men eftersom Manics nu slutligen har öppnat tidskapseln och plockat fram de texter som Richey gav dem innan han försvann, visar det sig att det inte var något skämt. The Holy Bible del 2, alltså? Både ja och nej. Bildspråket i texterna är lika ogenomträngligt som förr, men även om trion nu har låtit producenten Steve Albini skrapa lite lätt på ytan med grovt sandpapper är musiken mycket mer lättsmält än då. Manics kommer som vanligt att anklagas för att göra “dadrock” för fyrtioåringar, men hur de än gör blir det fel i kritikernas ögon. Om walesarna mot alla naturlagar lyckades övervinna de framsteg de gjort som musiker under de senaste femton åren, och faktiskt lät lika rått som de gjorde i början av nittiotalet, skulle det bara ses som ett pinsamt försök att låtsas att de är tjugoåriga glampunkare igen.
Och om jag minns de tidiga intervjuerna rätt, var det hela tiden så här de ville låta: tekniskt fulländade stadionrockare. Att de ständigt tjatade om Guns ’n’ Roses var nog inte den ironiska provokation som den engelska musikpressen så gärna ville tro. De hade helt enkelt inte blivit tillräckligt skickliga musiker än. I synnerhet inte Richey.
Så vilket blir omdömet? Om man undviker att till varje pris försöka göra sig lustig på gruppens bekostnad för att själv låta lite lagom överlägset cool, och faktiskt bara lyssnar på det som finns på skivan, klarnar bilden kanske. För mig är Journal for Plague Lovers en ypperlig rockplatta. Det räcker alldeles utmärkt.
