Elenette – Neurosor

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Gästskribent )

[album, Sheriff / Warner, betyg: 6]

“Testosteron / Är en stark religion / Vars tio budord / Styr halva jordens population”

Så inleds “Jag hatar män”, den starkaste låten på Stockholmsbandet Elenettes debutalbum. Sångaren och gitarristen Karl Berglunds prosaiska genustexter ter sig vid en första anblick naiva, men bakom vardagliga observationer och väna ordvändningar döljer sig en observant skärpa som på ett sympatiskt vis avviker från gängse svenska popprosa. Slitna metaforer undanbedes av kvartetten, vars egensinniga akademikaindie framförs av en 75-procentigt manlig majoritet.

Men texter är inte allt, och trots att Elenette även rent musikaliskt har hittat något eget håller långt ifrån alla låtar samma klass som ovan nämnda. Bandet verkar väldigt förtjusta i sitt eget koncept med saxofoner, klaviatur och influenser som ekar glamgotigt 80-tal. Problemet är bara att när låtarna är sega blir saxsolon irriterande; när refrängerna är antiklimax blir influenserna ogynnsamma jämförelser där Elenette förlorar mot förlagorna. Med marginal.

Själva säger de sig hämta inspiration från Lustans Lakejer och Sisters of Mercy, men nog hör vi spår av glada The Cure och mer obskyra svenska band som Kärlekens Vampyrer också. I fräckt snodda “Kärlekskomplexet” uppdaterar de A-has gamla megahit “Take on Me” med en vass och gruvligt snygg gitarrslinga. Här samsas Karl Berglunds nerviga stämma synnerligen väl med såväl syntar som influenser. Men i långsammare låtar håller inte rösten, och lånen från 80-talets storheter känns både sökta och tröttsamma.

I sina bästa stunder är Neurosor lekfull, luftig syntpop med snygga blinkningar till tidigare decennier. I de sämre är de tradiga retroplagiat. Detta till trots känns Elenette som ett fint framtidslöfte. Låt oss bara hoppas att bandet på sin nästa skiva blickar mer framåt än bakåt.

Elina Wessman