Kristofer Åström – Sinkadus

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Startracks / Bonnier, betyg: 5]

Sinkadus är en stillsam, rätt lugn och tillbakalutad popplatta med några riktigt fina, vemodiga melodier, men trots otaliga lyssningar kan jag inte hitta det där lilla extra som skulle kunna göra den oemotståndlig eller som får den att gripa tag på djupet. Kristofer Åström sjunger med behaglig, intimt nära röst som gör att man lyssnar till texterna, och musiken känns nästan akustisk, fast den inte alltid är det. Ibland som i “Hard to live” och “Me and the snakes” vilar en ödslighet över låtarna, mycket tack vare gitarrplocket, som ger dem ett visst magiskt och countryliknande skimmer, vilket jag gillar. Sedan 1998 har Åström gett ut ett gäng CD och EP, men jag kan inte påminna mig om att jag skulle ha hört någon av dem. Är Sinkadus hans höjdpunkt hittills på skivfronten låter jag det nog förbli så också. Inte för att plattan är dålig, den är definitivt småtrevlig, men det finns det många skivor som är. Däremot bränner den aldrig till på allvar och blir därmed aningen för anonym för sitt eget bästa. Men visst, som bakfylleplatta att ligga och småslumra till en söndagsmorgon är den utmärkt, och tycker man mycket om melodisk mjukhet med gitarrer och röst i fokus så varför inte? Men jag hade önskat att det fanns något mer eldigt över den, starkare känslor och ett starkare uttryck. Sinkadus är helt enkelt lite för laidback för sitt eget bästa, men på intet sätt en dålig skiva.