Joey Cape – Bridge

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Bad Taste Records / Border, betyg: 3]

Känner ni igen namnet Joey Cape så beror det på att han är sångare i punkbandet Lagwagon till vardags och har så varit under de senaste tjugo åren. Bridge är en platta som Cape har skapat helt på egen hand. Han har skrivit materialet, han framför den närmast akustiska musiken och han har spelat in CD:n i sin hemmastudio. Resultatet är i mitt tycke inte alltför lysande. Den främsta anledningen är att låtarna ter sig tämligen anonyma och vad är en singersongwriter utan starka melodier och minnesvärda refränger? Cape gör musik i stil med Neil Young när denne är på sitt allra lugnaste humör, men det här materialet låter som något Young skulle lämnat i soptunnan eller i bästa fall låta ligga kvar längst ner i skrivbordslådan. Trots en massa genomlyssningar fäster det inte och i det läget spelar det minimal roll att Joey Cape har en småtrevlig sångröst, att ljudet är bra och att det musikaliska framförandet är okay. Visst kan man sätta på plattan tidigt på morgonen eller sent på kvällen för dess varma och väldigt mjuka atmosfär, men jag ser ingen anledning att göra det. I så fall lyssnar jag hellre på nämnde Young eller valfri platta med Cat Stevens, Simon & Garfunkel eller någon av de svenskar som gör musik inom samma genre. Frågan är dessutom om inte Cape tröttnar lite på sig själv då han i avslutande “Home” lägger in en tuffare elgitarr. Inslaget ger mig en känsla av att han hellre ställer sig på scen och lirar punk igen än att fortsätta med sömnpiller som det här.