Wednesday , November 25 2020

Alex James – Blur, getost och lera upp till knäna

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

Med anledning av den svenska översättningen av Alex James självbiografi A Bit of a Blur ringde Zero upp Blurbasisten och ostfantasten för ett samtal om subkulturer, jordbruk och Roger Daltreys foreller.

Under nittiotalet gjorde sig Alex James känd som basist i Blur och som en av britpopens allra mest entusiastiska hedonister, eller som han själv uttrycker det i sin självbiografi A Bit of a Blur, “the second drunkest member of the world's drunkest band” (efter Graham Coxon, förstås). Nu ges Alex James minnen ut i svensk översättning under titeln Inget annat sätt. Zero ringde upp Alex James för att ta reda på hur mycket han faktiskt minns.

När Alex lyfter luren överröstas han av ett gällt sorl från småbarn i olika åldrar. Han säger till barnen att pappa bara ska gå in i ett annat rum och prata lite och det blir tyst i bakgrunden.

Det hörs inte på Alex James röst att det är en man som snart ska fylla fyrtio. Han är oerhört glad och entusiastisk och skrattar ofta. Allting är “fantastiskt”. Jag börjar med att nämna att jag såg Blur i Lund 1994 och Alex överraskar mig med att faktiskt komma ihåg spelningen.
– Var du där? Fantastiskt! Den konserten minns jag. Vi hade suttit på en massa färjor den dagen, och när vi kom fram fick vi en enorm loge som var fylld med levande ljus. Lovely! Jag minns det väl eftersom vi nästan var mer kända i Sverige än hemma. 1994 hade Storbritannien fortfarande inte förstått britpop, men svenskarna fattade redan 1993. Det var där det började.

När man läste om britpop i NME, Melody Maker, Smash Hits och Select Magazine var det som att köpa senaste numret av Kalle Anka. Blur, Pulp, Oasis och Shaun Ryder med flera var som ett gäng tecknade figurer som råkade ut för nya galna äventyr varje vecka.
– Det var bland annat det som var lockande med att vara med i ett band, att det var som att vara en tecknad figur. Och för att vara mediapersonlighet måste man vara som en karikatyr av sig själv. Det som har förändrats sedan dess är att folk inte längre köper skivor. Varken Melody Maker eller Select Magazine finns längre. Inte ens Smash Hits finns längre. Smash Hits var ett fenomen. Ett tag sålde den en miljon exemplar i veckan. Sade inte Neil Tennant att det var det bästa jobb han någonsin haft, förresten? Men det som gjorde det möjligt var den enorma skivförsäljningen i Storbritannien på 80- och 90-talen. Det fanns grupper som lade en miljon pund på en video, samtidigt som ett indiebolag kanske sålde 500 exemplar av den senaste singeln med Crispy Ambulance. Nu finns det inga oberoende skivbolag längre. Grupper skriver inte på för independentbolag. Det fungerar inte så. Idag är musik inte längre det centrala i nöjesindustrin i Storbritannien, utan kändisskap. Berömmelse är det enklaste sättet att marknadsföra en produkt. Nu är det Heat Magazine och OK Magazine som säljer lösnummer, inte Smash Hits.

Apropå popstjärnor och berömmelse – du verkar inte vara rädd för att göra typiska saker som rockstjärnor gör: du brände en miljon pund på champagne och kokain …
– Jag vet inte om jag hittade på det där, men det är en sådan sak som folk tror på. Jag tror på det.

Listan kan göras lång. Du tar flygcertifikat. Du blir hälsofantast och börjar med yoga. Du köper en bondgård och börjar tillverka ost, precis som Roger Daltrey med sina foreller.
– Det finns bara klyschor. Det enda man kan göra är att försöka andas nytt liv i dem.

Och sedan döper du dina barn till Geronimo, Artemis, Galileo och Athena i bästa Frank Zappa-stil. Grattis till din nyfödda dotter förresten!
– Tack! Athena hade varit ett bra namn, men hon heter faktiskt Sable.

Varför stod det då Athena på Wikipedia?
– Tro inte på allt du läser på Internet.

Så vilka typiska rockstjärnegrejer har du inte gjort än?
– Jag sade till någon idag att det enda jag inte hade gjort förrän ganska nyligen är att köra in i ett träd med bilen, men nu har jag gjort det också.

Jag var på väg att säga att du kanske ska vänta med det till sist.
– Haha! Lyckligtvis kunde vi gå därifrån, men det var nära ögat. Det var för ett par jular sedan. Vad finns det mer som jag inte har gjort? Nej, jag försökte se till att göra allt.

Hade du en checklista också?
– Nej. Jag kastade ut en tv genom ett fönster en gång, men det blev inte särskilt bra. Speciellt inte med platt bildrör.

Vilka rockstjärnegrejer har du valt bort?
– Att återförena Blur! Ha! Det har vi inte gjort än.

Så du är lantbrukare nu? Det är det du gör?
– Jag är bonde och jag gör ost. Den första osten vi gjorde heter Little Wallop, och sedan finns det en som heter Farleigh Wallop. Getost. Det är egentligen exakt samma ost, men de är behandlade på olika sätt. Den ena är smaksatt med cider brandy och den andra får mogna som en camembert och, äh … jag tycker bara så jävla mycket om ost! Jag älskar verkligen ost. De senaste åren har det skett ett slags matrevolution i det här landet. England är ju känt för att maten är så usel. I Frankrike har de skrattat åt oss i decennier. Men så hände något fantastiskt, kanske tack vare alla matlagningsprogram i tv. Nu är våra kockar mer berömda än våra rockstjärnor och London har de bästa restaurangerna i världen. Genom osttillverkningen träffar jag många inköpare från USA, och just nu håller Amerika ett öga på Storbritannien som den plats all intressant mat kommer från. Förr trodde jag att musik var det gemensamma språk som förenade alla människor, men mat ligger på en annan nivå. Egentligen är musiken ett stamspråk. Den utesluter vissa människor.

I synnerhet alternativ musik, som bygger så mycket på subkulturer. I stor utsträckning går det ut på att utesluta andra.
– Det kan i och för sig på sätt och vis vara bra också. Det handlar om identitet. Under den tid i livet då man blir vuxen är musik en oerhört stor del av hur man formar sin identitet. Det är naturligt att man tar vissa saker till sig och säger nej till andra. Om man tycker om samma musik som andra människor visar man att man tillhör samma stam. Det är lustigt, men den musik jag tyckte om som tonåring gillar jag fortfarande. Böckerna jag läste då har jag växt ifrån. Nästan allt jag uppskattade då har jag växt ifrån. Men musiken jag lyssnade på då älskar jag fortfarande. Jag kommer att älska den tills jag dör. Till och med musik från den perioden som jag inte lyssnade på då. Jag hörde A-Ha på radion häromdagen och tänkte att detta är ju lysande! Så mycket bättre än Westlife. Nu gillar jag den musiken, eftersom den påminner mig om när jag var ung.

Hur ser en dag ut i ditt liv som lantbrukare?
– Jag brukar säga att jag är “finger farmer”. Jag pekar med fingret och talar om hur jag vill ha det gjort. Jag går inte upp klockan tre på morgonen och mjölkar får. Jag säger åt andra att gå upp klockan tre på morgonen och mjölka får.

Det är väl så man driver ett lantbruk om man är rockstjärna.
– Att fatta beslut är det svåraste som finns. Hur som helst görs det mesta av jobbet av maskiner nuförtiden. Det är mer en fråga om att bestämma vad man vill göra. Att sköta ett lantbruk är som att styra ett litet land. Det är som att sätta ett enormt tassavtryck i landskapet. Man tittar på det och tänker: “Ja!” Men visst är det en klyscha. Min fru och jag köpte det här stället på vår smekmånad och tänkte att vi var romantiska och gjorde något annorlunda. Men det är helt enkelt något som åldrande rockare gör. Man bosätter sig på en gård. Sting gjorde det. Paul McCartney gjorde det.

Och Roger Daltrey med sina foreller.
– Daltreys foreller gick riktigt bra. Jag har i och för sig hört att det var mask han gjorde de grova pengarna på.

Mask? Som bete alltså?
– Ja, det är som skivor och låtskrivande. Det är låtskrivandet man tjänar mest pengar på. Eller t-shirts, antagligen.

Blir det inte tråkigt på gården? Grips du inte av driften att festa loss riktigt ordentligt eller att ge dig ut på en tokig turné runt Island eller något?
– Hahahaha! Det finns goda skäl till att musiker köper bondgårdar. När man har tillbringat hela livet på flygplan eller på platser där man inte vet var toaletten finns, vill man ha något jordnära. Och mer jordnära än att kliva runt i lera upp till knäna finns inte. Det är en fantastisk känsla av att ha kommit i mål. Musik är så ogripbart och flyktigt och viktlöst och obegripligt. Mat är så grundläggande. Det är motsatsen till musik. Det är kanske bara en fråga om att finna balans. När man är med i ett band får man resa hur mycket man vill, men nu vill jag ingenstans. Jag vill inte ens gå ut till grindarna. Jag trivs bra här. Och Island upptäckte jag genom en kärleksaffär, så där har jag inte varit sedan jag gifte mig. Men visst är det en fantastisk plats.

Ligger Blur i träda nu?
– Alla verkar ha hittat nya saker att göra. Damon har gjort en opera. Graham har en skiva på gång. Dave håller på att bli parlamentsledamot. Han blir nog premiärminister till slut. När min dotter föddes skickade Damon blommor, och jag hade ett långt, trevligt samtal med Graham. Så vi kommer bra överens, men vi gör andra saker.

För en tid sedan stod det i brittisk press att ni hade ätit lunch tillsammans. Det lät som att det mest var en fråga om att du och Damon skulle övertala Graham.
– Det växlar. Först var det Graham som inte ville göra det och sedan var det Damon som inte ville. Ibland är det på väg att hända, men … Det sker när tidpunkten är rätt. Jag skulle bli förvånad om det aldrig blir av. Det vore skräckinjagande att tänka att det aldrig skulle hända igen. Men det vore ännu mer skräckinjagande om det skulle hända på måndag!

Har du funderat på att göra en soloplatta?
– Jag har en studio på gården, men jag ägnar mig mest åt att skriva låtar. Någon gång i månaden jammar jag med någon jag gillar. KT Tunstall har varit här. Bernard Sumner, Julian Perretta … Jag skulle ha gjort en session med The Metros nyligen, men det blev tyvärr inte av. De är fantastiska.

Vilka skrivprojekt har du på gång?
– Nuförtiden ägnar jag det mesta av min tid åt att skriva. Jag skriver för The Independent en gång i veckan, The Spectator varannan vecka och The Observer en gång i månaden. Och nu ska jag snart börja på nästa bok. Den ska handla om att flytta ut på landet. Ungefär som Ett år i Provence. Men ostigare.

Skulle du hålla med om att du är en lovande engelsk excentriker? Intelligent, underhållande, lite kuf … som Stephen Fry, till exempel.
– Haha! Stephen Fry är fantastisk. Det finns faktiskt en klubb som heter The Eccentrics Club. När de ska godkänna en ny medlem frågar de om man är excentrisk eller inte. Svarar man ja på frågan släpper de inte in en. En riktig excentriker tycker inte själv att han är excentrisk.

Vilka skivor, böcker och filmer gillar du just nu?
– Musik? Beethoven. Filmer? Äh. Böcker? Vad läser jag just nu? Hmm … Dostojevskij. Har du läst Brott och straff?

Nja, jag har tänkt läsa den, men du vet hur det är …
– Den är fantastisk. Bästa boken jag någonsin läst. Jag önskar att jag hade läst den för många år sedan. Check it out, man.

Jag lovar.
– Aj fan, är klockan så mycket? Jag skulle ha gjort en annan intervju för tjugo minuter sedan! Vi får stanna här.

Alex James Inget annat sätt finns ute nu på ICA Bokförlag / Forma Books.

Om Webbmaster

Kolla även

Spandau Ballet – fyller 40 och släpper jubileumsskivor

Många stora band fyller 40 i år. Ett av dessa är Spandau Ballet, som i …