Sweden Rock Festival 2008 – Del 3

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Dag 4: Den stora finalen

Lördagen började strålande, med teatraliska Lizzy Borden på Rock Stage. Lizzy själv – bandet och sångaren kallar sig samma sak och har tagit namnet från en yxmördare på 1800-talet – kom in i kåpa och musikanterna bar märkliga, rätt coola kläder, var omsorgsfullt sminkade och bjöd på en mycket underhållande show. Lizzy bytte masker som vore han en trollkarl och även om jag saknade många av de gamla låtarna, så visade sig det nya materialet hålla fint, möjligtvis med ett par undantag. Ett par covers i form av Rainbows “Long live rock n roll” och Steppenwolfs “Born to be wild” framfördes också. Publiken som först inte verkade veta vad de kunde förvänta sig, var snart övertygade av gruppens energi och intensitet. Folket jublade åt amerikanarnas – nåväl, basisten Mårten Andersson är givetvis från Sverige – framfart och detta med all rätt. Lizzy Bordens mig veterligen första konsert på svensk mark blev en mycket lyckad föreställning, så missa dem inte om de återkommer.

En kort stund spanade jag in Gotthard som lät väldigt bra. Bandets musik har aldrig gripit tag i mig på djupet, men av vad jag såg gjorde de tveklöst väl ifrån sig denna dag, med bra ljud och en entusiastisk publik nedanför scenen.
På samma scen knappt två timmar senare stod Blue Öyster Cult, en gammal favoritgrupp som jag inte haft nöjet att se live sedan de lirade på Konserthuset i Stockholm på det glada 70-talet. Som alla andra med en så lång karriär bakom sig har bandmedlemmarna naturligtvis åldrats, håret har blivit kortare och läderkläderna är borta, men materialet och framförandet var verkligen intakt.
Blue Öyster Cult levererade var och varannan låt jag hoppats på: “The red and the black”, “Burnin´ for you”, “Harvester of eyes”, “Cities on flame with rock n roll”, Buck´s boogie”, “Black blade”, en underbart vacker version av “Then came the last days of May” och naturligtvis både “Godzilla” och “(Don´t fear) The reaper”. I “Godzilla” lade de in Queen/David Bowie-samarbetet “Another one bites the dust”, men tyvärr också både ett bas och ett trumsolo, vilket var lite synd. Synd var också att volymen var så jäkla låg. Trots att jag stod väldigt långt fram blev det inget riktigt tryck på grund av den låga volymen. Det drog ner helhetsintrycket en del, vilket bandet inte kan anklagas för. Buck Dharma, Eric Bloom och gubbarna gjorde ett riktigt bra jobb. Hade bara Blue Öyster Cult fått samma tryck som Poison senare på kvällen, hade deras spelning varit en av årets absoluta höjdpunkter för min del.

Ett annat band som gjorde fint ifrån sig denna lördag var amerikanska Ratt. Här var det pondus och energi från första riffet och gruppen inledde med att avverka tre låtar utan uppehåll mellan låtarna, vilket visade att de var på festivalen för att rocka på allvar.
På skiva har jag alltid tyckt att Ratt låtit lite väl snälla om än bra, men live var det oväntat aggressivt och pang på rödbetan mest hela tiden. Låtmaterialet kan nog ingen klaga på. Vi fick höra “The morning after”, “Back for more”, “Wanted man” och “You´re in love” bland många andra höjdpunkter ur gruppens katalog. Framförandet av dessa låtar var riktigt energiskt och njutbart. Med sig på scenen hade originalmedlemmarna Stephen Pearcy, Warren DeMartini och Bobby Blotzer “nykomlingarna” John Corabi från Mötley Crüe och Robbie Crane som lirat med Vince Neil. Tillsammans gjorde herrarna ett ofta utmärkt jobb och det var med stor tveksamhet som jag lämnade Ratts första Sverige-spelning för att se vad Ken Hensley tillsammans med John Lawton kunde åstadkomma. Det är ju det eviga dilemmat med festivaler: man kan omöjligt se allt och alla i sin helhet.

Gamle Uriah Heep-keyboardisten Ken Hensley satt bakom orgeln när jag kom fram och Sweden Stage var som sig bör välbesökt av folk när tangentlegenden uppträdde. Många sjöng med i låtarna och stämningen var avspänd, inbjudande och nästan mysig. Även om Hensleys senare soloplattor aldrig riktigt når upp till alla de klassiker han skrev i Heep så slås jag av vilken stark låt “Last dance” faktiskt är och speciellt denna eftermiddag i sin live-version.
För övrigt blev det mest förväntade gamla godingar såsom “Stealin´”, “Easy livin´” och en allsångsversion av “Lady in black” där publiken tog över hela sången med verser och allt, medan Hensley garvade och verkade känna sig lika hemma som i vardagsrummet. Som extranummer fick vi “Gypsy” i en schysst version, men absolut inte med sådant brutaltungt häng som senast när jag såg gruppen på en rockkryssning. Den gången hade Hensley å andra sidan andra gubbar i bandet. Av det lilla jag hann se av giget denna lördag gjorde inte John Lawton något större väsen av sig, men de forna Heep-herrarna verkar trivas ihop på scenen och jag är glad att jag fick uppleva åtminstone en halvtimme i deras sällskap.

Kanadensiska Triumph var också ett av de band jag sett fram lite extra mot att se under denna festival, men dessvärre blev giget något av en besvikelse. Inte för att ljudet var dåligt, tvärtom var det mycket bra, och inte för att bandet gjorde dåligt ifrån sig musikaliskt, för det gjorde de inte heller, men däremot framfördes alltför många lugna låtar. I det läget hjälper varken bomberna eller de dataanimerade gubbarna på skärmen. Ungefär varannan låt var lugn, under den tid jag orkade beskåda kanadickerna och det är helt enkelt inget bra upplägg. Jag har inget emot lugna låtar som sådana, men när det rockar bra i en låt för att sedan dala för att återigen rocka hårt och därefter dala, blir i alla fall undertecknad smått rastlös. Det kändes som att giget aldrig lossade på allvar och när sedan min favoritlåt “Rock n roll machine” blev sönderslaget av ett trumsolo gav jag upp. Men visst var “Blinding light show”, som framfördes på dubbelhalsad gitarr, både progressiv, lång och vacker och “Allied forces” satt som en smäck. Dessvärre räckte det inte för att upprätthålla mitt intresse så jag övergav Triumph utan att ha fått uppleva den förväntade triumf jag trott och hoppats att trion skulle kunnat åstadkomma. Även Triumph var i Sverige för första gången och bandet har inte spelat ihop på tjugo år så kanske hade jag för höga förväntningar helt enkelt, men till nästa gång hoppas jag att de tänker igenom själva upplägget.

Tobias Sammets Avantasia är jämnare i upplägget. En massa gästsångare avlöser varandra vid mikrofonen och trots att bandet utelämnar alltför många låtar från The Metal Opera och istället baserar materialet på The Scarecrow och andra skivor så fungerar showen fint. Jag står tyvärr för långt ifrån scenen för att få den där riktigt intima känslan, men det är kul när handlingen i vissa texter avslöjas och öset är det inte heller något fel på.
Därefter blir det grande finale för årets Sweden Rock Festival och det lika älskade som hatade glammetalbandet Poison rusar ut på Festival Stage för att avsluta ännu en mycket lyckad festival. Det är rätt modigt av festivalledningen att låta en så omdiskuterad grupp som Poison avsluta och troligtvis har ledningen hoppats på samma enorma succé som förra året då Mötley Crüe drog en gigantisk publik, men i så fall fick de tji. Inte för att Poison drog lite folk, långt därifrån, men bandet har definitivt inte samma mängd hangarounds och samma “farliga” rykte som Nikki Sixx och boysen.

Poison inleder dessvärre tjugo minuter försenade och utan någon förklaring till vad förseningen beror på, men när de väl står på scenen blir det ös. Ljudet är högt och bra, eldar flammar upp och det visas film, medan gamla godingar som “Look what the cat dragged in”, “I want action”, “Ride the wind” och svängiga “Your mama don´t dance” spelas upp.
C.C. DeVilles gnissliga enmanssolo på gitarr kunde vi gott ha fått slippa, men Bret Michaels verkar överlycklig att stå på samma scen som gitarristen igen och låter honom hållas. Vad ett trumsolo har på en Poison-konsert att göra övergår också mitt förstånd, men som tur är blir det ingen alltför lång session. Poison har aldrig varit ett uppvisningsband och de har inte underlag för att vara ett sådant heller, så dessa inslag känns helt missplacerade. Men som partyband är Poison om än inte oöverträffbara, så i varje fall alldeles utmärkta. Konserten inbegriper Romantics-låten “That´s what I like about you” och ännu en låt från coverplattan som framförs väl, men det är i det egna materialet, som “Unskinny bop” och storsäljande balladen “Every rose has it´s thorn”, som bandet bäst kommer till sin rätt.
Jag blev lite besviken då hela Poisons gig avklarades på bara en timme och tio minuter, inklusive sex extranummer, – lite längre speltid tycker jag att man kan förvänta sig av festivalens sista headliners – men så länge Poison sket i uppvisningsspelet och bara levererade rock n roll var de både underhållande och mycket bra.
Spelglädjen som gruppen alltid har levt högt på fanns där och när konfettikanonerna dränkte scenen kändes det nästan lite vemodigt att konserten – liksom festivalen – nått sin ände. Men allting gott har ett slut och nästa år inleder jag förhoppningsvis mina kommande tio år i lilla Norje, Blekinge på Sweden Rock Festival.