Roskildefestivalen 2008 – – Med risk för uttorkning och brännskador

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonn Jeppsson)

Ända in i det sista väntade vi oss att vädret skulle slå om och ordna en repris på fjolårets syndaflod, då det hanns med ungefär tre konserter under kampen mot leran. I stället visade sig Roskilde 2008 tillhöra de där statistiskt ovanliga upplagorna av festivalen där allt är ganska perfekt och man mest riskerar uttorkning och tredje gradens brännskador från solen.

Torsdagens program började tämligen sent för Zeros reportageteam, då det krävdes en hel del uppfinningsrikedom för att hitta en vettig tältplats på J-campingen (den “tysta” campingen, som är väldigt lockande när man börjar komma upp i åren och uppskatta komfort på festivaler).

Radiohead kändes på förhand som en potentiellt magisk upplevelse, men vi blev rätt snabbt påminda om att gigantiska arenakonserter inte är för mig. Att dela Thom Yorkes intima ångest med femtiotusen andra personer – huvudsakligen via storbildskärmar eftersom man får köa i en evighet vid den orangea scenen för att bli insläppt nära scenen – fungerar sådär. Och då hjälper det inte så mycket att ljudet är exemplariskt, ljusshowen stilig och att låtvalet är ganska perfekt

Tar i stället chansen att se Hellacopters, som är ute på sin avskedsvända. I teorin gör de ju inget speciellt; Nicke Andersson och de andra spelar bara samma gamla rockackord som vi hört sedan dinosaurierna dog ut och inte mycket mer än så. Men gudars, så bra det är i praktiken. Här destilleras rockmusikens essens fram i låtar som är lika enkla som genialiska, som får en att känna att det inte behövs några andra band som förvaltar traditionen, och – i stundens hetta, på skiva är mina känslor för bandet kart svalare – kanske inte så mycket annan musik över huvud taget. Som extra bonus dyker Dregen upp i extranumren och ökar rock’n’roll-faktorn ytterligare några procent. En magnifik konsert och ett föredöme vad gäller att sluta när man är på topp.

På natten visar det sig att granntältet är befolkat av extremt fulla och pratglada islänningar som efterfestar på långt in på småtimmarna. Att de spelar uteslutande bra musik (Deftones, Aphex Twin, Rammstein med mera) kompenserar bara delvis. Fredagen startar ändå bra efter en rejäl portion havregrynsgröt (stormkök regerar) och första band till beskådning blir Job For A Cowboy. Amerikanerna spelar “deathcore”, en ny och enligt uppgift lite trendig mix av death metal och hardcore. Det går fort, det är extremt hårt och gitarrljudet är otroligt mastigt. Men var är låtarna? Melodierna? Riffen? Och varför låter sångaren som han growlar ungefär “lajdidaj, rajdiraj” (jo, allvar!) hela tiden? Finurligt nog är detta inga jättebrister inom musikstilen; death metal klarar sig ganska bra på att bara låta grymt för stunden utan att lämna några spår efter sig.

Band of Horses börjar extremt lovande, men den galna hettan får mig att fly fältet för att senare höra samstämmiga berättelser om en av festivalens absoluta höjdpunkter. Efter skuggigt backstagehäng och ett välbehövligt bad i den sjö/vattenfyllda grop som finns nära tältet lockar musiken igen när Mogwai trampar distpedalerna i botten. Live slipper man tänka på att skottarna har fula skivomslag och hittar på hopplösa titlar som “Glasgow mega-snake” och “Golden Porsche” åt sina kompositioner. Det är skönt (jo, det är en jättebra anledning att tycka lite sämre om ett band). I stället får vi ren, koncentrerad postrockbriljans med gitarrmattor att begravas under. Eller varför inte begravas till – musiken är så dyster och så vacker att man gärna skulle låta “Hunted by a freak” spelas vid en sådan tillställning. Emellanåt blir gitarrgnisslet så hårt och högljutt att det närmar sig vitt brus. Då är konserten som allra finast.

Ungefär hälften av alla som vill höra Robyn rada upp den ena perfekta popkaramellen efter den andra får plats i Cosmopol-tältet. Nog hade det varit smartare att placera henne på den större Arena-scenen? Utanför tältet är ljudet basigt och konstigt, och Robyn själv syns mest som en blond lugg framför en projektionsduk. Vi skäms bort med “Be mine!”, “With every heartbeat”, “Bum like you”, “Konichiwa bitches” och precis alla andra låtar man kunde önska sig och längtan efter ett nytt album blir väldigt, väldigt svår. Fast när kommer det att hända? Med tanke på hur upptagen hon är nu, med Madonna-turnéer och allt, får vi hålla tummarna för nytt material år 2012 eller något.

Snyggt men ohyggligt trist är det när Goldfrapp ställer sig på scenen. Musikerna är hur många och ambitiösa som helst, med stråkar, harpa och gud vet vad. Sångerskan är ytterst elegant i sin vita aftonklänning och allt är så smakfullt och fint att man kunde tro att man är på en teater snarare än en rockfestival. Och kan man tänka sig så passande – låtarna påminner ju mer om just teaterkulisser än något annat. Storslagna, dramatiska och imponerande sådana, men likafullt platta kulisser. Som bakgrundskomp när man dricker chailatte är Goldfrapp säkert jättebra – en bekant i reklambranschen tycker att de är toppen – men annars är det tveksamt vad man ska ha dem till. Läsartips mottages tacksamt.

På grund av ett lite för fullbokat sommarschema (semester, vad är det?) blir fredagen den sista festivaldagen. Runt lunchtid överrumplar svenska duon Wildbirds & Peacedrums totalt med bara sång, trummor och något enstaka keyboardljud ibland. Hur det låter? Ja, om man bara kunde komma på en vettig beskrivning. Lite jazzigt. Väldigt avskalat, men ändå med bredd och djup i uttrycket. Väldigt drivande trumspel. Bra att dricka en mojito till. Uppträdandet känns lika mycket som ett performanceuppträdande som en konsert och låtarna sitter inte kvar något vidare efteråt (gissningsvis fungerar musiken sådär på skiva), men det är väldigt starkt och inspirerande så länge det varar.
José Gonzales är precis lika tråkig som på Siesta-festivalen för några månader sedan. Svårmodig man med gitarr spelar för jättepublik i strålande solsken – vad är poängen? Bra är det förstås, bara så onödigt.

Att Efterklang var så populära hade arrangörerna visst inte räknat med. Astoria-tältet är fyllt bortom bristningsgränsen när danskarna ska börja spela, och det dröjer en halvtimme innan det försvunnit tillräckligt många åskådare för att säkerhetspersonalen ska låta konserten börja. Men snacka om att det är värt väntan, konserten är så fin och känslofylld att man blir alldeles knäsvag. Med en uppsjö olika instrument – gitarrer i drivor, klarinetter, knastrande syntar, trumpeter, klockspel, såg, you name it – gör danskarna magnifikt tät och upplyftande orkesterpop, fast med mer fokus på stämningar än låtar. Det låter som regn efter solsken, som fjärilar i magen – och samtidigt finns det ett tydligt melankoliskt drag som aldrig gör att det känns för lättviktigt eller obekymrat. Upplevelsen dröjer sig kvar långt efter att den sista låten klingat ut till ett dånande jubel och bandet kastat ut stora pappersflygplan från scenen.

Omtalade Joan As Police Woman består av ungefär en fjärdedel så många personer (som mest såg Efterklang att vara tolv-tretton stycken), men mycket mer än sång, bas, trummor och omväxlande gitarr eller piano behövs inte de sparsmakade kompositionerna. De väcker en stark längtan efter att ta första bästa plan till New York, spana efter Lou Reed och dricka rödvin i något chict konstnärsloft. Gott så.
My Bloody Valentine spelar inte riktigt så idiothögt som väntat, men stackars de i publiken som inte har öronproppar. Larmet i deras gamla shoegazerhits är öronbevödande, och bedövande vackert. Få hade nog väntat sig att bandet någonsin skulle stå på en scen igen, men nu är de tillbaka och framför alla klassikerna från “Loveless” för en helt ny generation lyssnare. Studioversionerna bleknar i jämförelse med de laddade utbrott som Kevin Shields och de tre andra ger oss. Mycket att titta på är det inte (alla står stilla som pinnar med lite blinkande ljus på sig) men det gör inget – kraften i melodierna och larmet är minst lika magiskt som det borde ha varit under bandets storhetstid på nittiotalet, kanske ännu bättre. Avslutningen är rent demonisk: de hamrar säkert femton minuter på samma ackord så att allt upplöses i rent brus med mikroskopiska nyansskiftningar. Tålamodsprövningen – de första fem minuterna är det rätt coolt – slutar med att det blir väldigt, väldigt tyst. Ett snyggt slut.

Efter oljudschocken är det skönt att vila öronen mot Neil Youngs förvånansvärt ogubbiga gubbmys. Karln ser ut att vara redo för pension flera gånger om, men han sjunger och spelar gitarr med en sällsynt glöd och finess. Till skillnad från de flesta andra artister passar Neil fantastiskt på en stor scen och skapar en känsla av att han talar till varenda en av oss i den gigantiska publiken. Låtar som “Heart of gold” och “Cinnamon girl” är definitivt den sorts masskommunikation som fängslar oavsett om publiken består av 50 eller 50 000 personer. Sen får man kanske ha överseende med drängfulla fyrtioåringar som lättar på trycket precis där de står och brottas med varandra utan en tanke på sin omgivning. Hur som helst en finfin avslutning på en ovanligt lyckad Roskildefestival. På återseende nästa år!