(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, My Kingdom Music, betyg: 6]
Despair + desperation = Despairation. Låter det kul och upplyftande? Tyskarna är inga muntra gossar med rosor på kind och solsken i blick precis, men deras vemodiga sånger är inte heller så desperata och ångestladdade som bandnamnet kan få en att tro. Den här musiken och dess texter är snarare vemodiga, melankoliska och sorgsna. Med piano och gitarrer mejslas melodierna fram som Sascha Blach sedan, med sin följsamt maskulina stämma, fyller med lyrik om avsked. Att ta farväl är nämligen ämnet för detta, Despairations femte album, tillika det andra för italienska skivbolaget My Kingdom Music. Av de elva låtar som skivan innehåller är några stycken av den sort man lyssnar till medan de ljuder från högtalarna, men som glöms bort så fort nästa låt tar vid. Några andra är mycket fina och tilltalande och några få är direkt gripande. Som helhet är det lätt att fastna i den atmosfär och känsla av melankoli som bandet fyllt A Requiem In Winter´s Hue med. Plattan är smittsam på det viset. Samtidigt är musiken tämligen rak och enkel och ljudbilden är på alla sätt tydlig, vilket kanske gör att man kommer tröttna på CD:n fortare än väntat. Det lär i så fall visa sig med tiden. Jag uppskattar i alla fall vad jag hör för närvarande, trots att jag på intet sätt vill påstå att det här är något mästerverk, men nog är tyskarna värda att få förtrolla en liten stund i alla fall.