Emil Bulls – The Black Path

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, SonyBMG, betyg: 7]

Är jag bedrövligt trött på någon musikstil just nu så är det nu-metal och genrens eviga berg-o-dal-bana mellan aggressiva explosioner av metalcore och melodiska, lugna emo-partier. Det är så förutsägbart, så tröttsamt och ooriginellt i 99 % av fallen, att jag känner mig slutkörd innan jag ens börjar lyssna. Det tog inte många minuter in i The Black Path innan jag fattade att tyska Emil Bulls var ännu ett sådant band. Mitt humör var alltså inte det bästa vid tillfället, men någonstans på vägen kände jag att något hände. Här fanns låtar och partier som faktiskt förmedlade annat än bara aggressioner och det vanliga självömkandet som den här typen av band så ofta hänger sig åt. Christoph von Freydorfs sångröst låter emellanåt så naken och utsatt, så ovanligt innerlig och ärlig. Antingen är den det eller också är han en väldigt duktig skådespelare. Huvudsaken är vad han får mig som lyssnare att känna och det är en hel del. The Black Path är det bästa inom genren jag har hört på mycket länge. Produktionen är utmärkt, bandet skapar en fungerande atmosfär och många låtar är kalas. Naturligtvis dippar det också ibland. Man kan inte gilla allt som Emil Bulls dukar upp på det här smörgåsbordet. Men i det stora hela håller bandet mig engagerad och för en gångs skull har jag hittat en nu-metalplatta som jag faktiskt frivilligt kommer att sätta på igen efter att recensionen är klar.