Monday , September 26 2022

Siesta 2008 – – Pressackrediteringen? Där borta vid det bruna huset.

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonn Jeppsson)

Det stora bruna huset är en igenbommad lada. Eller menade de det där andra bruna huset? Nähä, det var visst någon sorts förråd för bräder. Jaha. Det röda huset bakom det bruna planket var tydligen det bruna huset.

Zeros reportageteam är redan fyrtio minuter försenat på grund av att tåget fastnat mellan Höör och Hässleholm (meddelandet “spåren håller på att kontrolleras” i högtalarna betydde antagligen att någon hjort eller kanske en emogothare befann sig på spåren vid olämplig tidpunkt). Solen steker över festivalområdet, på håll hörs en röst som skulle kunna tillhöra Christian Kjellvander. Men vänta nu, varför är vi på ena sidan av ett högt staket och han på den andra? Ska man gå till höger eller vänster för att ta sig runt? Ska man göra som Mora Träsk på tigerjakt och gå igenom eller under det? Jaså, scenen ligger gömd bakom ett hus.

De två Kjellvanderlåtar vi hinner lyssna på ordentligt låter fantastiskt. Ganska larmigt (för att vara americana), behagligt dystert och så pass genomträngande att jag glömmer bort att jag befinner mig på en solig festival omgiven av tuschmålade personer som nästan skulle kunna vara mina barn. Introvert deppmusik är kanske ingen vinnare när den ska delas på festivalvis, men här går känslan fram. Och för en gångs skull tycker jag att extranummer känns som världens bästa idé. Tyvärr spelar Christian Kjellvander inga sådana.

Vad jag ville säga med den något kryptiska inledningen är för övrigt att Siesta är en något märklig festival innan man lär sig områdets geografi. Det är exempelvis betydligt lättare att hitta någonstans att göra intimpiercing – en ranglig husvagn tillhörande “Evil woman piercing” står parkerad jämte huvudingången – än att lista ut var de minsta scenerna ligger. Skyltar och funktionärer utanför själva festivalområdet får man leta efter med förstoringsglas. Programmets artistpresentationer är så luddiga att man omöjligen kan läsa sig till huruvida de mer obskyra banden är värda att bevaka eller ej. Till exempel får vi veta att Bring Your Own Knife – lovande bandnamn, eller hur? – har både en gitarrist och basist. Och bandet är “fullt” (syftande på antalet medlemmar, antar jag). Ja, jag förstår precis hur det låter utifrån den informationen.

Men nog med raljerande. Det är förstås toppen med en festival som inte ligger ute i ödemarken och som bokar allt från José Gonzales finstämda gitarrer till Today Is The Days psykopatgrindmetal. Första överraskningen på lördagen kommer i form av Florence Valentin, ett åttamannaband som låter sådär kul på skiva men lever upp rejält på scen. Lite sextiotalssoul, lite Ebba Grön, febrigt Manu Chao-blås, en massa Clash och ännu fler Håkan Hellström-fraseringar – smittsamt sprudlande låtar som “Pokerkväll i Vårby gård” och “Upp på sociala ner på systemet” är omedelbara och svåra att värja sig emot. Sen blir det lite fånigt när en kille som ser ut att vara ungefär sexton (frontmannen Love Antell är egentligen 28) sjunger om fultjack och utanförskapsklichéer som om han befann sig i Rågsved 1978.

En fördel med att inte äga en tv är att jag slipper se tusentals färgglada bollar och en Sony-logga framför mina ögon när José Gonzales spelar den obligatoriska covern på The Knifes “Heartbeats”, som publiken ivrigt klappar takten till en bit in i konserten. En fördel med att äga Gonzales skivor är att man eliminerar allt behov av att se honom live på en uppsluppen festival. Det är klart att han spelar otroligt stämningsfullt, sjunger innerligt och hanterar sin gitarr med sådan finess att man undrar om han har gömda kompmusiker under scenen. Och hans skägg är fint. Men nja. Sol, sällskap, öl i plastmuggar och människor i roliga hattar är inte rätt inramning. Dessutom börjar Babian – en kvartett som klär sig i stiliga västar, spelar “aprock” på skånska och låter som ett rakare och grövre Bob Hund – soundchecka i huset jämte, mitt under pågående konsert. Textrader i stil med “Babian, ge apan en banan” fungerar så där ihop med José Gonzales gitarrspel. Men det är klart, han har gjort oväntade covers förr. Babian står kanske näst på tur?

Danska rockfavoriterna Nephew drabbas av ett annat problem: speltiden. Jag vet inte vem som låtit bli att tänka till här, men band som klär sig helt i svart och sjunger Interpol-dystert om att livet ska ta slut ska inte uppträda klockan halv sex i fullt solgass. Och nog hade det varit trevligt om någon ville texta låtarna på storbildskärmen vid scenen? Bara undantagsvis går det att avgöra om sångaren Simon Kvamm sjunger på danska eller engelska (eller lite av varje på samma gång). Synd annars på en potentiellt bra konsert med härligt pompösa syntmattor, ödsliga nattgitarrer och Kent-aktiga arenavibbar.

The Deer Tracks från Gävle är en rysligt snygg electronicaduo – live har de två extra blåsare med sig – som verkar ha lagd ned lika mycket tid på sitt utseende som på sina finstämt puttrande, plingande och glittrande låtar. Vilket bara är en komplimang i det här fallet. Det syns kanske inte så väl på bild, men David Lehnbergs frisyr, smycken och perfekta “The empire strikes back”-tröja är bland det tjusigaste jag sett på länge. Att jag inte inser att han är en han förrän jag ställer mig på två meters avstånd är en annan femma. Elin Lindfors klänning, platinablondering och öronhängen matchar den docksöta musiken lysande, och hennes Stina Nordenstam-röst kan man inte få för mycket av. Albumdebuten Aurora kommer i augusti, håll ögon och öron öppna.

Om skatepunkveteranerna Millencolin finns inte så mycket att säga.

– Kan någon känna något för den här musiken?, undrar min fotograf Kristin. Tja, producerar man soundtracks till snowboardspel för Playstation känner man säkert en stark värme i hela kroppen. Särskilt i närheten av plånboken.

Bland det sämsta jag hört på skiva på senare år är Enter Shikari från London. Kombinationen av emo, metalcore och trancetechno har uppfattats som briljant och nyskapande av hundratusentals förvirrade brittiska ungdomar. Kanske för att det låter så illa att de får ha musiken för sig själva, utan att klåfingriga vuxna försöker lägga beslag på den. Live på Siesta är de toppen, även om det mest beror på att de hittar på så mycket kul på scenen att man glömmer att de spelar musik. De informerar publiken om att det är dags för veckans svettigaste träningspass, klättrar farligt högt upp i ljusriggarna och gör gymnastiska hopp som de flesta skulle få träningsverk i flera dagar av. Folk viftar med neonpinnar och röjer som tokar, men fryser blickstilla när sångaren ber dem. Sedan, på givet kommando, röjer alla ännu tokigare. Det är som José Gonzales spelning, fast tvärtom. Fel sak på rätt plats har sällan fungerat så bra.

Och med det sagt är det bara att börja räkna ner till Siesta 2009. Då kommer jag att veta var det bruna huset ligger.

Bilder från Siesta tagna av Kristin Johansson kan du se på Jonn Jeppssons blogg som du hittar här: http://mountaingoats.webblogg.se

Om Webbmaster

Kolla även

6122 – hyllningsskiva till Andrew Fletcher med många stora namn

Sista veckan i maj nåddes vi av det tråkiga beskedet att en av Depeche Modes …