Elin Ruth Sigvardsson – A fiction

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Petter Jahnstedt)

[album, Bolero / Warner, betyg: 5]

Att Elin Sigvardsson har lagt till ett “Ruth” i namnet är det mest spännande som har hänt på hennes tredje skiva. Musikaliskt rör hon sig i samma trakter som tidigare, det är melankoliska gitarrvisor som puttrar fram på ett gulligt och behagligt sätt. Hon sjunger snällt och tonrent och jag tänker som jag alltid tänker när jag hör en svensk gitarrtjej sjunga, att det här var ju trevligt. Men snart kommer jag på mig med att inse att när jag är klar med recensionen så kommer jag förmodligen aldrig spela skivan igen, åtminstone inte innan nästa recension med sångerskan. Och varför skulle jag? I min värld räcker det inte på långa vägar att låta duktig och trevlig. Jag vill att musik ska beröra och ta mig med på en resa. Jag kräver personlighet, vilja att säga något, ambition, egensinne, fantasi och ett brinnande hjärta. Hos Elin Sigvardsson har jag svårt att hitta något av det.
Men mest av allt handlar musik – om musik. Det handlar om bra låtar. Elin Sigvardsson skriver inte dåliga låtar, men hon skriver heller inte särskilt bra låtar. Efter att ha lyssnat genom skivan en handfull gånger kan jag fortfarande inte nynna med i någon av låtarna. Och då kvittar det hur trevligt och mysigt det än låter.