Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Mute Records/ EMI, betyg: 8]
The Residents: kufar, tokstollar, original, galningar, freaks och clowner. Visst, men också konstnärer, humorister, proffs och seriösa musikanter. 1978 upptäckte jag de ögonglobsförsedda herrarna i sina höga hattar. Skivan var Duck Stab/Buster & Glen, idag en kultklassiker av rang. Då, en udda och sanslöst modern platta som man både garvade åt och gillade samtidigt. Sedan dess har mycket hänt med bandet och de låter inte fullt lika egensinniga eller galna längre, men fortfarande är det alltid lika spännande att höra en ny Residents-skiva. De pipigt tillgjorda sångrösterna är borta sedan länge och likaså de tokroliga låtarna. Det betyder inte att Residents skapar någon konventionell popmusik, för det gör de verkligen inte.
På The Voice Of Midnight har gruppen musiksatt författaren E.T.A. Hoffmans roman Der Sandman och här framförs den likt en pjäs i 12 scener. Handlingen kan följas i detalj i det snygga, påkostade 16-sidiga häfte som utgåvan innehåller och som gör plattan högst köpvärd, även för de värsta nerladdarna där ute. I det här fallet ska man helt enkelt ha originalutgåvan, annars missar man en stor del av det konstnärliga konceptet. The Voice Of Midnight är således CD:skiva, bok och om du blundar, även film: allt i ett. Precis som med Lou Reeds The Raven eller Rick Wakemans Journey To The Centre Of The Earth. The Voice Of Midnight är kanske ingen platta man spelar dagligen, men istället är den ett album som räcker länge och som kräver din totala uppmärksamhet.
