(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Diapazam Musik/ Brickland/ Sound Pollution, betyg: 6]
Jimi Sebastian, Daniel Tancred, Gustav Baconcini, Anton Hermansson och Ola Håkansson bildar tillsammans dagens upplaga av Elmo Red. Förutom de konventionella popinstrumenten hörs nu även klaviatur, cello och trumpet. Bandet har spelat in elva låtar till The End och lyckats få ihop en rätt trevlig platta. Det är egentligen inga konstigheter, bara ett gäng låtar i olika tempo, med olika atmosfärer och stämningar. De är lättlyssnade, de bästa sätter sig rätt fort i medvetandet och de lugnare har en förmåga att krypa sig på efter ett tag. The End är inget genialiskt mästerverk som får världen att explodera och mänskligheten att löpa amok i skivaffärerna, men det är en fin höstplatta att njuta av när skymningen faller. Sebastian har helt okay sångröst, skriver bra texter och bandet lyckas blanda dramatik med vemod och lättillgängliga refränger. Visst kunde Elmo Red vara mer originella och ta ut svängarna lite oftare, men av alla indiepopband som översvämmar marknaden och där många låter rätt trista, så har i alla fall den här gruppen klass på låtmaterialet och framförandet. Så jag gillar The End, även om inte plattan förändrar världen märkbart. Bandet förtjänar också dina alternativöron, så låna ut dem en stund. Du hittar nog en och annan låt som kan värma dig i novembermörkret. Det är jag tämligen övertygad om.