(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)
[album, Accession Records, betyg: 6]
Nya albumet med Painbastard består av två delar som tilltalar mig mycket olika. Den första delen, som har den passande rubriken Rage låter precis som man kan vänta sig. Det är snabbt och brutalt, obarmhärtigt tungt och genomgående dansant. Jag gillar Painbastards förmåga att kombinera ebm, eurodisco och rock-energi. Inledande titelspåret “Borderline” läger ribban högt och följande “Digging Our Own Graves” som börjar discofunkigt och sedan fortsätter med futurepopvibbar och ilsken sång befäster nivån. Även om man inte kan beskylla Alex P. för att vara någon finlirare så behärskar han sitt industridans-koncept till fullo. Och kanske är det den här tryggheten som drivit honom att testa lite nya uttryckssätt, vilket han gör i den andra delen med rubriken Melancholy.
Sviten på fem spår inleds med en skitig och hård tolkning av Beethovens Månskensonat. Därefter följer en samling “stillsammare” spår med klassiska influenser. Jag hade varit mindre förvånad att hitta delar av detta på en skiva med exempelvis Diary Of Dreams än på en skiva signerad Painbastard. Med undantag för “Parting From You” måste jag erkänna att jag inte riktigt kan ta till mig den här utsvävningen. Att jag dessutom överlag har svårt för balladliknande försök inom industri eller den hårdare ebm-genren gör mig knappast mer mottaglig och blir en anledning till att jag håller betyget nere.
“I am torn between rage and melancholy…” kan man läsa på skivans baksida. Det må så vara att Alex P. är det, men för egen del håller jag benhårt på raseriet, i alla fall när det kommer till Painbastard.