(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)
[album, Accession Records, betyg: 6]
Jag tillhör dem som uppskattar Diary Of Dreams och känner trygghet i att alltid känna igen sig i Adrian Hates mörka värld. Trots detta känner jag blandade känslor för nya albumet “Nekrolog 43” och det tar rätt många genomlyssningar innan jag tagit skivan till mig.
Det största problemet, som jag ser det, är att allt låter precis som vanligt. Just detta brukar i många kretsar vara en garanti för fansen att artisten håller sig på mattan och endast levererar det som förväntas, men frågan är ifall inte detta börjar bli något av en hämsko för Diary Of Dreams. Vissa har hävdat samma sak i flera år, men det är först nu jag upptäcker det på egen hand. För vissa blajiga artister spelar det ingen roll ifall musiken låter likadant år ut och år in då musiken i sig är tämligen charmlös och texterna hjärndöda, men i Diary Of Dreams kolsvarta och dystra universum där ångest är normaltillstånd funkar det inte att köra samma sak om och om igen. Tyvärr. Både musik och texter kräver för mycket av lyssnaren för att det skall funka som bakgrundsskval och då krävs verkligen något som fångar lyssnaren och håller intresset vid liv. Detta har i princip funkat hela vägen, fram till nu, då också jag börjar känna att något mer måste hända.
Nu låter det som att jag redan kastat ut skivan genom fönstret, men så är det naturligtvis inte. Efter en hel del tålamod hittar jag in i “Nekrolog 43” som givetvis innehåller en hel del guldkorn. I ett större sammanhang är inte detta gruppen bästa skiva, men som enskild skiva, utan referenser bakåt, finns här pärlor som tjusiga och lite skeva “Son Of A Thief” och “Malice” som i sig utgör ett koncentrat av Diary Of Dreams när de är som bäst. Jag saknar något riktat mot dansgolvet men “UnWanted?” och “Remedy Child” som tillhör de få låtarna som har mer upptempo-karaktär funkar ändå utmärkt i den bärbara musikutrustningen, oavsett var man befinner sig.
“Nekrolog 43” är klart godkänd, men når inte de nivåer jag förväntat mig. Till nästa gång hoppas jag bli lite överraskad. Det känns som att det behövs för att kunna hålla kvar intresset.