Immanu el – They´ll come, they come

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)

[album, ATS Records, betyg: 7]

Innan band som My Chemichal Romance kom och snodde hela emo-begreppet brukade man använda benämningen om exempelvis band som Last Days of April, Kevlar och Starmarket. Det var tre svenska band som spelade stämningsfulla låtar som enbart bestod av slut, det var skeva indiegitarrer och det var dysterhet.
Skivdebuterande Göteborgsbandet Immanu el kan också placeras in bland namnen ovan, det här är vacker, stämningsfylld långsamrock med småviskande sång. Kanske inte riktigt lika mycket gitarrer som exempelvis Last Days of April utan Immanu el är lite mer pianobaserade och kan placeras in nånstans mellan Eskju Divine och Logh.
Det är en stark debut, men det är inte de enskilda låtarna man minns. Istället är det helheten, ljudkulissen, stämningen som gör störst intryck. Det är riktigt skönt att lyssna på, men jag tror det är svårt att väl börja. Det här är inte en skiva man längtar till utan en som man förstår först när man satt på den att man vill lyssna på.