(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Nicotine Records, betyg: 7]
Chillihounds från Göteborg bjuder inte på någonting nyskapande, innovativt eller progressivt. Däremot förvaltar de svunna decenniers hård party-rock n´ roll med den äran. Det svänger ett gäng om den här plattan och nästa gång polarna kommer över för att dricka bärs och ladda inför en rejäl utekväll på stan kommer Chillihounds få ta hand om stämningen. Gabriel Aadlands röst påminner mig om Glenn Danzigs, men där slutar likheterna med modern hårdrock. Bandet har till och med spelat in The Album i en analog studio, vilket var ett mycket lyckat drag då musiken fått en värme och det eftersträvansvärda retrosoundet av gediget 70-tal. Ska man jämföra Chillihounds med andra band ligger AC/DC, australiensiska Buffalo, Tiger B. Smith och kanske även Dictators närmast. Verserna bygger mest på gitarrriff som upprepas till ett svängigt komp och refrängerna är melodiska med riktiga sångmelodier. Det är ett vettigt upplägg som varken gör musiken mesig eller svår att ta till sig. Förmodligen kommer en del tycka att Chillihounds låtar är för simpla, men vad fan, it´s only rock n roll and I like it, som Jagger sjöng -74. Och de här killarna vet hur man skriver träffsäkra stänkare som sätter sig i solar plexus. Som helhet är The Album en rätt jämn platta dessutom, utan plats för några bottennapp. Inget nytt under solen, men ett gediget hantverk.