Wednesday , September 28 2022

Tivolirocken 2007 – – Publikfrieri – ja tack

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonn Jeppsson)

Fegt. Fantasilöst. För machorockigt. Kritiken mot Tivolirocken i Kristianstad har inte varit nådig i lokaltidningen Kristianstadbladet de senaste veckorna. Kritikerna tycker att arrangörerna borde satsa på lite djärvare större namn än The Ark och Marit Bergman, samt gräva djupare bland de lokala band som inte spelar hård rock eller hårdrock. Arrangörerna i sin tur menar att man ger folk vad de vill ha (Tivolirocken satte publikrekord i år) och att det vore galet att boka obskyra men kreddiga band bara för att legitimera tillställningen i poptalibanernas ögon.

Jag blir lite trött av sånt där. Givetvis skulle jag också kunna klaga på att det inte förekom någon avantgardistisk post-noise eller eklektisk friformsjazz, men det vore att helt missa poängen med Tivolirocken. Det är en bred folkfest som drar allt från nioåriga nyblivna hårdrocksfans via fjortisar som bara vill slicka Ola Salos kropp till inbitna djävulsrockers med Stridsvagns bandlogga tatuerad över bröstet. Att gälla om fantasilöshet är lite som att klaga på att “Allsång på Skansen” är för folkligt; dels sparkar man in en öppen dörr, dels glömmer man att en publikfriande festival är tio gånger bättre och roligare än ingen alls (om det nu är en fråga om antingen eller). Dessutom – måste musik vara så förbannat originell alla gånger? (Zeros reportageteam räknade för övrigt till minst tjugo larmande gitarrer för varje blippande synt, men var ändå nöjda och glada efter sex timmars musikspisande.)

Tanken var att inleda med Marit Bergman, men en utsökt broccolipaj med bacon kom emellan och lokala pudelgänget Supreme Majesty blev startpunkten i stället. Om dem finns faktiskt inte mycket mer att säga än att de låter generande likt Europé, med allt vad det innebär av falsettylande, fluffiga keyboardmattor och allmän åttiotalsnostalgi. Medelåldern i bandet ligger en bit över trettio, så idolbilder på Joey Tempest lär ha prytt samtliga medlemmars pojkrum i unga år. Och gör det säkert än idag. Den dagen Supreme Majesty skriver en egen “The final countdown” lovar jag att slänga djävulshornen i luften och sjunga med, till dess har jag bättre saker för mig.

Som att kolla på The Sounds, till exempel. Bara för att förtydliga: jag tycker inte att det är ett särkskilt bra eller intressant band. Jag menar, vad har det gett oss förutom lite svensk musikexportstolthet, en räcka oförargligt tuggummitralliga Blondie/Cars/Missing Persons-pastischer och en frontfigur som kan stå på scen iförd högklackat, skinnjacka och någon sorts baddräktsunderdel utan att se annat än störtcool ut? Men vänta nu – det där räcker ju ganska långt, åtminstone när bandet intar scenen med hitlåtar som “Living in America”, “Hit me!”, “Seven days a week” och “Painted by numbers”. Maja Ivarsson har den rätta, giftiga scenkarisman och hon sjunger inte alls lika krattigt som jag har hört henne göra vid ett antal tidigare tillfällen. The Sounds är inte originella någonstans, men roliga (“Har ni roligt? Ja, det vet jag väl!”, frågar och svarar Maja självsäkert under konsertens gång). Och på Tivolirocken är det som sagt bara roligt som räknas.

Snook och Blinded Colony (ett mini-In Flames från min födelsekommun Karlshamn) får två låtar var av mitt tålamod. De förra låter hemskt funksåsiga, förutom i studsiga hiten “Mr Cool” som i stället är irriterande som en svärm myggor nu när man hör den för tusende gången. De senare är ett ganska onödigt alternativ om man nu nödvändigtvis vill ha sin moderna, melodiska death metal spetsad med poppiga, rensjungna refränger och sliskiga keyboardslingor. Varför vill folk inte ha omodern, omelodisk death metal som Angelcorpse eller Abscess i stället?

The Ark blir i stället kvällens höjdpunkt. Ola Salo liknar närmast någon sorts kristusfigur när han kliver ut på scenen och femtonåringarna längst fram skriker unisont ut sin dyrkan. Gissningsvis hade de gett vad som helst för att få byta plats med mig i fotodiket, bara någon meter från Salos elektrifierande uppenbarelse. För att se en lika hysteriskt förtrollad publik får man nästan kolla på gammalt arkivmaterial från Beatles och Elvis tid. The Ark förkroppsligar drömmen om att byta kvävande småstadstristess mot självförverkligande, individualism, hedonism och glamour och fångar in publiken i en gemenskap där alla är lika välkomna och älskade, oavsett hur konstig och oönskad man än känner sig. Det är en väldigt fin upplevelse som jag tror att alla skulle behöva få sig till livs med jämna mellanrum. Särskilt de där idioterna några meter ifrån mig som skriker “bögjävel” så högt de kan (“vi hoppas att han hör det och blir ledsen”, hör jag dem säga i en paus och fantasier om våld dyker upp i mitt huvud).

Tungt rockande Mustasch får avsluta kvällen med någon timmes rak, Black Sabbath-gungande hårdrock och väldigt göteborgsk humor mellan låtarna. Jag har hört betydligt sämre imitationer av skånska än de sångaren och gitarristen Ralf Gyllenhammar försöker sig på, och ibland är han riktigt rolig. Inte för att jag minns exakt vad han sa, men kul var det. Mustasch får det att kännas ovanligt bra att gilla svennig hårdrock som varenda kotte och hans brorsa kan digga med i, mest tack vare hårdslående låtar som “Down in black”, “I hunt alone” och senaste singeln “Double nature”. Discostråkarna i sistnämnda dänga visar att även tjurskalligt konservativa metalskallar kan utvecklas om de vill.

Trots mitt inledande försvar av Tivolirockens publikfriande bandbokningar: nästa år hoppas jag innerligt att Hammerfall eller Joddla Med Siv inte dyker upp, hur många som än önskar det. Det finns gränser. Och nu när jag tänker efter – till den publikfriande folkfesten vi känner som Malmöfestivalen har någon genialisk person bokat Mayhem (som gillar grishuvuden på scen), Dwarves (som ofta har en naken gitarrist) och Locust (har inte utrymme att förklara här, googla själva). Så kan man också arrangera ett kulturevenemang.

Foto “The Sounds – Maja” av Carin Thorstensson
Foto “Mustasch och The Ark” av Jonn Jeppsson

Om Webbmaster

Kolla även

Nicole Cassandra Smit - Third In Line

Nicole Cassandra Smit – Third In Line

Third In Line är Nicole Cassandra Smits debutalbum och det innehåller en underbar mix av …