Arvikafestivalen 2007 – Lördag

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)

På lördagen bytte både väder och innehåll positioner. Regnet vräkte ner och stora lerbadet var ett faktum. Medan de olika aktiviteterna på området obarmhärtigt höll på att regna bort stod åtskilliga intressanta artister på de olika scenerna.

Om fredagen kändes lite torftig var lördagen desto mer späckad, och det var svårt att hinna med allt som lockade. Det blev därför en hel del springande mellan regndropparna som blygsamt började falla vid två tiden. Efter hand ökade regnet i intensitet och för många tenderade festivalen att urarta till ett sökande efter regnskydd med så bra musik som möjligt. Vilket inte var så svårt att lyckas med.

Dagen inleddes med Emil Jensen på Lyran. Han bjöd inte bara på festivalens klokaste mellansnack utan ägnade sig också åt en del musicerande. Som Sveriges nu enda cyklande turné kunde hade han mer trovärdighet än tio samvetsgranna politiker gemensamt och blandade frikostigt eftertanke med förlösande skratt. Efter konserten var min enda tanke att gå fram och krama om honom och säga att världen behöver Emil Jensen, men beundrarkön var så lång och tiden till nästa spelning så knapp att vi båda gick miste om den kramen.

På Andromeda äntrade Tingsek scenen och gjorde påtagliga anspråk på Eric Gadds position som ledande svensk mogen-soul-funk-guru. Även om egentligen inte Tingsek faller mig i smaken så är jag ändå tacksam över att fått höra Depeche Modes “Shake The Diesese” framförd på bland annat tvärflöjt. Det var intressant, även om jag inte rekommenderar tilltaget.

Inne i Orion fanns inte bara praktiska galler att hänga upp sina dyblöta persedlar på, utan även Emmon med ett starkt debutalbum i ryggen. Märkligt nog ursäktade hon sig så fort hon kom in på scen och bad om ursäkt för sin nervositet. Man kan undra varför, för hon har ju lång scenvana från Paris och någon nervositet såg jag inte röken av. Däremot var hon väldigt ensam där på scen. Till nästa framträdande vore det på sin plats med en synth eller laptop och en tillhörande kompis som ser ut att spela. Utan något som ser ut att generera musiken blir begreppet “live” lite svårhanterligt, även om alla vet att synthkonserter i stort sett är på låtsas.

Samtidigt som skyarna öppnade sig för dagens regnklimax intog Slagsmålsklubben den stora scenen Vintergatan och lyckades elda upp stora delar av publiken till tokdans. Och det var många som dansade för det var många som trotsade vädrets makter för att ta del av Arvikafestivalens husband med tillhörande obegripliga mellansnack och organiserade kaos.

Nästa upplevelse utspelade sig i Apollotältet där särlingen Patrick Wolf i färglada kortbyxor av lederhosen-snitt levde rövare. Han förförde sin publik med striptease och surfade på publikens kärlek så till den milda grad att arrangörerna bad honom pausa och kommendera massorna att ta ett steg bakåt för att minska trycket på dem som stod längst fram. Betryggande att se att besökarnas säkerhet tas på allvar, och Wolf tog definitivt sin roll som entertainer på allvar.

Norrländsk synthmusik är inget vi är bortskämda med och därför var det med stor nyfikenhet jag befann mig på Lyran när Ashbury Heights gjorde sin första spelning i större sammanhang. Och tyvärr blev jag inte särskilt imponerad. Musikaliskt var det en rätt underhållande mix av Trans-X och And One, men ännu en gång föll helhetsintrycket på sången. Med mer scenvana och röstträning kan Ashbury Heights nå långt, annars riskerar duon att bara bli en ren studioprodukt.

På Andromeda bjöds det på visuella upplevelser tillsammans med Zeigeist. Förmodligen är jag den enda i hela världen som inte hört och sålunda inte heller förälskat mig i Zeigeist, eftersom det är sådan uppståndelse kring dessa musicerande konstnärer. Och jag måste fråga mig varför. Intrycket var snarast ett nytt Army Of Lovers, fast för synthare. Visst, lite småkul att titta på men mest kändes det hela lite krystat, vilket även förtog den musikaliska upplevelsen. Därför har jag nu målet att lyssna på bandet på skiva och slippa de visuella intrycken för att reda ut ifall jag tycker om det eller inte. Just lutar det åt inte.

När The Magic Numbers gick upp på Vintergatan spred sig magin även till vädret då regnet helt upphörde under syskonparens uppträdande. Vi bjöds kärlek, värme och ren och pur spelglädje av de fyra penntrollen som charmade oss alla till att vilja bli deras nya bästisar. Denna konsert skulle kunna utlysas till att vara Emmons absoluta motpol på festivalen, och därmed kanske inget för våra mer syntetiskt intresserade vänner, men å andra sidan var ju inte heller alla festivalbesökare ute efter elektronisk musik.

När Kloq intog Lyran fick däremot de som faktiskt suktade efter elektronik sitt lystmäte. Dansant body i kubik vräkte ut över den anmärkningsvärt lilla skara som ville pröva denna relativt nya akt. Och det kändes som den perfekta uppvärmningen inför kvällens två avslutande spelningar med mästare inom tyngre dansant electro; Apoptygma Berzerk och VNV Nation.

Apoptygma Berzerk bjöd på en liten hitkavalkad som kretsade kring tiden för skivan “Welcome To Earth”. Och även om vart och vartannat gammal fan i vanliga fall ondgör sig över det rockiga inslaget i som idag karaktäriserar Apoptygma Berzerks musik så var det långt till protesterna denna kväll. Istället hyllades gitarrer, synthar och trummor lika mycket då musiken knappast kunde bli mycket fetare.

Så fort Stephan Groth och kompani lämnade Apolloscenen gick Ronan Harris med sällskap upp på Vintergatan. Och även här var det minnenas afton med epicentrum i “Empires”. Den som tvivlade på Harris när han menade att konserten var en gemensam uppgift där publikens engagemang var en nödvändighet blev snart varse om allvaret i påståendet. Som en sträng domptör for han runt uppe på scen och engagerade publiken i allsång, armvevning i luften och studsande dans i största allmänhet. Framåt halv tretiden på natten/morgonkvisten hade VNV Nation kramat ur de sista energidropparna ur den allt mer kroknande publiken.

Jag tror att det var fler än jag som regn och lera till trots trött och lycklig ragglade till sängs och precis innan sömnen kunde summera en riktigt het avslutning på en i övrigt rätt ojämn upplaga av Arvikafestivalen.