Wednesday , September 28 2022

Peace & Love – 40 år efter kärlekssommaren

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Sommaren 1967 kallas The Summer of Love och världen förändrades. Hippies, gigantiska rockfestivaler, blommor och ett budskap om kärlek och fred svepte över världen likt en stormvind. Alla påverkades på ett eller annat sätt. Ingen kunde undvika revolutionen och nytänkandet.

I år, 40 år senare, hålls den nionde Peace & Love-festivalen i Borlänge och just revolution är årets tema. 20.000 människor är på plats, campingen är fullsatt så ytterligare en öppnas och blir lika full den. Hotellrum och vandrarhem är packade. Ett 70-tal artister spelar på åtta scener och bandkrockarna är många och påtagliga. Borlänges gator fylls av folk och musik, stämningen är vänlig och klientelet i ytterst varierade åldrar har kommit för att se artister i minst lika varierade åldrar. Zeros utsände är redo för en härlig helg, fylld med nya upplevelser och intryck.

För min del inleder Marit Bergman fredagen med ett coolt intro. På scenen står åtta personer, fyra per kön i jämlikhetens namn och ljudet är kanonbra. Marit iklädd grön klänning ser ut som en sagofigur och öppnar starkt med “You can´t help me now”. Med hjälp av blås pryds hennes popsånger i soulskrud och sångerskan har fin publikkontakt och ser glad ut hela tiden. Även när hon framför de mer vemodiga låtarna.
Publiken består till stor del av tjejer och en låt som “Tomorrow is today” framförs med påtaglig spelglädje.
När Sabaton går på scenen mitt i Marits spelning börjar den festival som fortsättningsvis kommer att kännas som ett gigantiskt smörgåsbord, där man tvingas att plocka en bit här och en bit där. I några fall bestämmer jag mig dock för att se hela gig för att inte få ett alltför splittrat intryck. Många grupper och artister hinns då inte med, vilket är beklagligt. Men spelschemat ser ut som det gör och det är bara att göra det bästa av situationen.

Sabaton gör likaledes det bästa av sin situation, nämligen genom att ge folket heavy metal av melodiskt, men icke mesigt, slag. Så fort bandet kliver på börjar ett solregn falla, men detta trotsas av explosioner och flammande eldar från scenen. Sabaton är tillbaka i sina hemtrakter och de döljer inte lokalpatriotismen. Det gör inte heller damen från Borlänge som står bredvid mig och hejar på sina hjältar mellan klunkarna ur den medhavda fickpluntan.
Showen är tämligen typisk för metal, men Sabaton tycks ha fötterna på jorden. Sångaren Joakim Brodén skämtar och berättar anekdoter mellan låtarna. Med ett gäng bra låtar lyckas de övertyga mig om att stanna och se dem till slutet, trots regnskurar, trots att man skämtsamt blir kallad “utböling” för att man inte kommer från Dalarna och trots andra band som lirar samtidigt.
Ett par låtar ur den digra samling krigssånger som framförs och som får publiken att hoppa lite extra högt och härja lite extra mycket är “Into the fire” med sitt dubbelstamp och “Primo Victoria”. Sabaton hann med ett extranummer och sedan var deras trevliga gig över.

Nästa artist som jag planerat att se var Thomas Di Leva, men någonting måste ha hänt som försinkade honom. Eller så stod det fel på spelschemat jag hade med mig. I vilket fall som helst stod inte Gävle-Jesus på scen när jag hade väntat mig det, så jag passade på att käka lite thaimat och ta en bira på en uteservering när bordsgrannen börjar gapskratta.
Mitt i centrum, inte alls dold från allmänhetens ögon, får nämligen en ung kvinna för sig att dra ner brallorna och utföra sina behov mitt på torget. Att hon inte tog de femtio stegen till tjejtoaletterna framstod som ett mysterium för oss runt bordet, men ingen klagade. Utsikten var plötsligt mer underhållande än tidigare och jultomten som gick förbi en stund senare stod sig rätt slätt i jämförelse.

Återigen dags för rock n roll och denna gång blev det en ikon från rockmusikens barndom. En av de få rockkungar vi har kvar i landet och som fortfarande gör bra ifrån sig är naturligtvis Jerry Williams, eller Jerka som han kallas i folkmun. Jag förvånas främst över att så otroligt många unga människor kommer för att se Mr. Dynamite, men jag förstår dem. Rock n roll dör aldrig och Erik Fernström är en svensk legend.
Jerry bjuder alltid på professionell men samtidigt avspänd show. Han har utmärkta musikanter med sig och en uppsjö låtar som bör tilltala de flesta som gillar genren. Iklädd jeans och jacka med glitterstjärna framförs ABBAs “Does your mother know”, “Keep on”, ” Did I tell you” och någon Chuck Berry-låt. Janne Oldeus som lirade i Rost en gång i tiden är fortfarande en grym rockgitarrist och han solar med gitarren på ryggen under en av kvällens låtar. Tyvärr får inte Oldeus det utrymme han förtjänar riktigt, men de korta solon han river av bränner till ordentligt. Även saxofonisten kirrar till några rysarsolon. När bandet river av “Git it” och “I can jive” utan uppehåll emellan har Jerry vunnit över de sista tveksamma i publiken. Som extranummer får vi bland annat Little Richards “Long tall Sally” i en röjig version, så buggandet fortsätter en stund till. Jerry Williams röst har blivit hesare med åren, men karlen är en klippa och han tycks fortfarande älska det han gör.

En annan klippa är Peps Persson som framför “Falsk matematik” i reggae-takt och bjuder på “Hög standard”. Peps inleder med ett par blueslåtar, vilket var vad han började karriären med, men reggae dominerar sedan giget.
Tyvärr blir det en besvärlig uppgift att bevittna Peps spelning eftersom han placerats på Tropico-scenen. Detta innebär att det är omöjligt att se honom och även väldigt svårt att höra vad han lirar eftersom volymen är sanslöst låg. Jag ägnar således merparten av konserten till att gå omkring och kolla var ljudet är som högst, i hopp om att uppfatta musiken bättre, men ingenstans låter det högre än på vilken sketen bergssprängare som helst.
Det är bara att konstatera att Peps hamnat på en för liten scen och att antingen ljudkillen eller Socialstyrelsen ställt till det för lyssnarna. Ungdomarna som inte vuxit upp med 70-talets Peps får vänta förgäves på radioplågan “Oh! Boy”, men mig gör det inget. Jag föredrar materialet som framförs denna afton, men önskar att jag kunde höra det bättre. Pratande folk runt omkring överröstar musiken och så bör det inte vara.

Direkt efter Peps blir det Alice Cooper och han hörs desto mer. Vincent Furnier alias Alice inleder kvällen med att köra svärdet i sig själv, eller rättare sagt i en docka som föreställer honom själv. Därefter pumpas den ena efter andra 70-talspärlan ut.
Ta bara de inledande spåren i tur och ordning: “It´s hot tonight”, “No more Mr. Nice guy”, “Under my wheels” och “I´m Eighteen”. Uppskattar man inte den starten så är man inget Alice Cooper-fan över huvud taget. I “Be my lover” råkar Alice sjunga Stockholm istället för Borlänge. Uppenbarligen vet han inte riktigt var han befinner sig, men karlen är ingen ungdom längre så det får man ha överseende med. Roligt var också att Alice lirade både “Muscle of love” och “Public enemy no. 9”, medan han höll tillbaka på 80- och 90-talsmaterialet.
Publiken framför Eldorado-scenen var den största dittills och förmodligen den största under hela festivalen, möjligtvis med undantag från The Ark som avslutade nästa natt. Alice Cooper gör ett vitalt, hårt och ytterst tillfredsställande gig under de 45 minuter som jag hinner se honom, men tyvärr är jag tvungen att kila vidare då engelska The Horrors ska avsluta fredagsnatten.

Klockan är 01.00 och scenen kallas Himalaya. Publiken är verkligen minimal, men desto mer entusiastisk och The Horrors kliver upp i ett moln av kolsyrerök och tjutande förstärkare. Det är ett ungt, energiskt och, förutom den docklike keyboardisten, även ett helt svartklätt band vi bevittnar. Bakom gruppen lyser elektriska skärmar som ytterliggare förstärker intrycket av elektrisk intensitet och energi.
The Horrors jobbar mycket med oljud, vilket får framförandet att framstå som onödigt grötigt och kaotiskt. Förstärkarna tjuter under och mellan låtarna, vilket musiken förlorar på, men det är kul att se bandet på scenen för de är inte stilla en sekund. Däremot är det ytterst svårt att uppfatta sångarens texter när han inte gallskriker och låtarna är allt ifrån repetitiva och fängslande stycken med hård egg, till tämligen ointressanta och bleka skapelser. Bandet har lite av ett industrirocksound samtidigt som de påminner om 80-talets mer vildsinta depprockakter. Om ett par år kan The Horrors säkert bli riktigt bra, men i dagsläget är det ömsom vin och ömsom vatten.
Showen är dock underhållande och då jag har sett Alice Cooper ett tiotal gånger vid det här laget, så ångrar jag inte att jag övergav den gamle glamrockhjälten för dessa brittiska vildar.

Lördag morgon. Då ingen campingplats fanns att få natten före så tältade vi på en gräsmatta mellan en motorväg och ett industriområde. Med ljudet av lastbilar, motorcyklar och andra asfaltsskepp fortfarande ringandes i öronen, plockade vi ihop våra grejer, tackade vår lyckliga stjärna för att vi inte var bakfulla och begav oss iväg till festivalområdet igen.
Vid presscentret konstaterade jag att den hemliga gäst som det talats om var Lars Winnerbäck. Då hans spelning krockade med någon annan jag skulle se fick Lars lira utan mig denna gång. Vi käkade frukostlunch i form av Kina-mat på en uteservering, kollade ett par låtar med Elias & The Wizzkids i förbigående och hamnade sedan i sällskap med Stefan Sundström på Eldorado-scenen.

Det duggregnade mest hela tiden medan Stefan spelade, men han drog en hyfsat stor publik ändå, även om jag misstänker att den blivit större om solen vågat sig fram.
Först lirade Stefan lite akustiskt innan kompbandet kom in och själv var sångaren klädd i någon uniformsliknande kavaj och käck skepparmössa. Periodvis var det faktiskt så trevligt att man glömde de irriterande tårarna från skyn, men emellanåt blev giget lite väl segt och långdraget för min smak.
Det hade gärna fått vara fler rockiga låtar och den tendens Stefan Sundström kan ha att närma sig 70-talets politiska progg textmässigt – som i en ny låt mot alliansen –, återskapar otrevliga vibbar och minnen i mitt inre.
Några av de låtar jag uppskattade mest var “Vissna blommor”, Ebba Gröns “Heroinister och kontorister” som svängde jävligt bra i bandets tappning, samt någon av alla de låtar han skrivit om Sabina och som nu framfördes live. Dessutom körde Stefan ofta ett småkul mellansnack, som fler än jag uppskattade av publikreaktionerna att döma.

Jag gick förbi Snooks spelning efter att ha konstaterat att det inte fanns en sportslig att kunna se dem. Tonårspubliken var nämligen gigantisk framför Shangri-La och det vete tusan om inte Snook och Sundström borde ha bytt scen egentligen.
Därefter lyssnade jag lite på The Plans vemodiga poplåtar som passade denna grå och regniga dag alldeles utmärkt. Möjligtvis var det vädrets fel att inte de heller drog någon jättepublik, men killarna gjorde bra ifrån sig, avslutade med “Slow fall” och fansen verkade uppskatta vad de fick höra.
Ett par vänner från Norrland dök upp och i sällskap med dem blev det grekisk middag på restaurang Tsatziki, ett ställe som verkligen rekommenderas den som besöker Peace & Love och/eller Borlänge. Portionerna där är stora, de är riktigt mättande i motsats till all snabbmat som annars gäller på festivaler och det är en ytterst prisvärd och mycket god mat som serveras. Själva servicen må ta sin lilla tid, då stället ofta är packat, men maten är värd denna väntan. Man kan sitta inomhus eller på restaurangens lilla uteservering, i mån av plats.
Däremot visade det sig vara svårare att hitta en vanlig Colaburk på området. Enligt en försäljerska i ett av snabbmatstånden hade personerna bakom Peace & Love förbjudit samtliga att sälja drycken.
– Det är peace and love, men amerikanarna är tydligen inte inräknade, sade hon sarkastiskt och ryckte ursäktande på axlarna.
Så nu vet ni varför matvagnar och öltält bara sålde Cuba Cola. Själv gick jag till en av Borlänges vanliga affärer istället och fick min Colaburk ändå.

Mätt och belåten stressar vi iväg för att åtminstone hinna se lite av engelska The Waterboys gig. Ljudet är kanonbra på Shangri-La och det känns tråkigt att bara hinna höra tre låtar från detta utmärkta band, vars musik domineras av minst lika mycket fiol och keyboards som av Mike Scotts gitarr. Nynnandes på mästerverket “The whole of the moon” blev det till att dra vidare till Waterboys direkta motsats: nämligen den excentriske och udda figuren Bob Log III.

Det ryktas att ingen har sett hur den maskerade Bob Log III ser ut på riktigt, men då vi kommer in på S2 och fram till Isis-scenen soundcheckar Bob utan att ha hjälmen på skallen. Den gänglige, kortklippte mannen med sin mörka mustasch ser egentligen ut som vem som helst, men han låter knappast som någon annan. Det närmsta jag kommer på är svenska duon Deltahead, men de sistnämnda är både bättre och proffsigare live.
Bob Log III sitter snart på en stol, iförd sin hjälm med inbyggd telefonmik och lirar elgitarr. Han stampar igång en trummaskin och sjunger texter som inte är överdrivet lätta att höra vad de handlar om inifrån hjälmen. Det gungar och svänger om hans ultraprimitiva enmansblues, lokalen är svettigt varm och välbesökt, Bob missar tonerna lite då och då, men hamrar på som om han inte bryr sig.
Även om musiken blir lätt enformig i längden så lyckas Bob Log III få igång publiken på allvar och han är kul att se, hur bizarr hans avskalade show än må vara.
Till exempel höjer han ett whiskeyglas i luften och ber en kvinna ur publiken att komma upp på scenen och hjälpa honom att göra en “boob-drink” av whiskeyn. En ung dam nära scenen går honom till mötes. Hon drar upp tröjan och doppar ena bröstet i whiskeyn, varav Bob dricker, säger att “detta var den godaste boob-drink han någonsin druckit” och sedan bjuder han publiken på spriten.
Vid ett annat tillfälle framför han en låt med två personer på varsitt knä och medan Bob stampar takten gungar personerna med, upp och ner, upp och ner, vilket osökt för tankarna till en ritt i sänghalmen. Bob Log III´s humor är så amerikansk den kan bli, fullt i stil med de b-filmer inom skräck- och science fiction som brukade visas på drive-in biograferna på 50-talet. Tyvärr blir det inget extranummer, trots ivriga applåder, men jag tror att den bastuvarma publiken kände sig rätt nöjd ändå.

Utanför S2 på Fantasia lirar Nationalteatern. Jag hinner bara höra en brutalhård version av “Lägg av” eftersom det är bråttom till The Stooges, men jag lägger märke till att det gamla proggbandet har en svart sångerska med sig nu. Måste passa på att se Nationalteatern vid något annat tillfälle, för det lilla jag hann höra under språngmarschen lät både hårdare och mer energiskt än sist jag såg dem, på Gröna Lund, för ett par år sedan.

Det är inget snack om saken: Iggy & The Stooges regerar. Och de regerar utav helvete på Peace & Love-festivalen denna kväll. Märkligt nog drar de färre folk än vad Detroit-kompisen Alice Cooper gjorde kvällen före och vad The Ark skulle komma att göra några timmar senare. Men när Iggy och Asheton-brorsorna öppnar med “Loose”, fortsätter med “Down on the street”, “1969”, “I wanna be your dog” och “T.V. Eye” är redan slaget vunnet.
Till och med låtarna från nya, trötta Stooges-plattan The Weirdness fungerar och platsar i setet, även om “My idea of fun” förblir en tjatig bagatell.
Iggy uppträder som vanligt med bar överkropp, men den här gången visar han inte kuken som var brukligt på konserterna för några år sedan. Däremot tar han upp en ansenlig mängd människor ur publiken och låter dessa dansa, skutta omkring, kladda på honom och sjunga med i mikrofonen till “Real cool time” och “No fun”.
När bandet kör igång “Fun house” är plötsligt Steve MacKay med på scenen. Det var han som lirade saxofon på albumet med samma namn. Nu gör han det livs levande och det låter exakt som det gjorde förr. Musiken är lika primitiv, brutal, energisk och medryckande nu som då och även om inte Iggy skär upp bröstet längre, skiter i pottor, bär nazihjälm eller låter sig piskas av Ron Asheton så är han ingen stillsam figur.
Den gode Osterberg befinner sig nästan lika mycket i fotodiket som på scenen och kör sin exhibitionistiska tokdans som alltid. Att den mannen är sextio år, men ser ut och rör sig som han gör, måste vara ett fysiskt mirakel.
Iggy & The Stooges har bara varit i Sverige en gång före Peace & Love-festivalen, vilket var för ett par år sedan, och bandet består (förutom basisten Dave Alexander som är död och ersatt av Mike Watt) uteslutande av originalmedlemmar. Således framförs också – helt rättvist – bara låtar från albumen The Stooges, Fun House och The Weirdness.

Peace & Love 2007 är nästan över. Som avslutning hade jag tänkt se halva Hanoi Rocks och halva The Arks spelning, men det slutar med att jag ser hela Hanoi Rocks-giget istället.
De finska glamrockarna inleder lysande och piskar bland annat iväg en fin version av “Oriental beat”. Sedan sackar det låtmässigt när några svagare, nya låtar framförs. Bättre och råare blir det när vi får höra “Self destruction blues”. Slutet med “Delirious”, “Tragedy” och extranumren “Broken ribbs” (som skrivits ihop med Ian Hunter) och “Up around the bend” gör Hanoi Rocks till vinnare den här gången också.
Faktum är att det låter bättre om bandet i år än vad det gjorde förra året på Peace & Love, och då var det ändå ett jävligt bra gig. Showmässigt är det som vanligt full fart.
Michael Monroe byter kläder hur många gånger som helst, klättrar på väggen och går ner i spagat. Andy McCoy lirade riktigt bra och Conny Bloom är självklart en klippa som alltid. När Monroe svänger och slänger som värst med mikstativet är man rädd att han ska slå in skallen på McCoy, men konstigt nog kommer den svarthårige gitarristen undan varenda gång.

Vi åker hem genom den småregniga natten med en massa nya intryck och melodier i huvudet. En raggarbil kör förbi och en kille i framsätet vevar ner rutan och visar häcken. Skinkorna lyser som en blek extra-måne i mörkret och jag får plötsligt meningen med ordet “mooning” klar för mig.
En av vakterna till ett av öltälten på festivalen sade härom kvällen till en tjej att dalmasar alltid är trevligt folk. Undrar om det var den typen av avsked han syftade på?
Men det är klart, den där raggaren kanske inte var från Dalarna. Han skulle nog bara till Mora och hälsa på någon släkting mitt i natten.

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman

Om Webbmaster

Kolla även

Nicole Cassandra Smit - Third In Line

Nicole Cassandra Smit – Third In Line

Third In Line är Nicole Cassandra Smits debutalbum och det innehåller en underbar mix av …