Hultsfred 2007 – – bästa året någonsin, precis som alla dessförinnan!

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)

Snacket kring årets Hultsfredsfestival har mest handlat om vilket fiasko det var (läs mer om det längre ner), men för oss som åker dit för att festa, ha roligt och lyssna på bra musik snarare än att leta rubriker och artikelvinklar var även årets festival en höjdarupplevelse. Jag kom hem med en schysst solbränna, roliga minnen och en massa fantastiska musikupplevelser.

Den kanske allra bästa konserten hölls redan klockan 14.00 på torsdagen på Stora Dans. Det var Love Antell och hans kompanjoner i Florence Valentin som visade sig vara tillbaka i gammalt gott slag. Efter det totalt misslyckade debutalbumet har man nu återgått till det man kan bäst – energisk soulpop – och brände av såväl en cover på Ebba Gröns “Uppgång & fall” som nya “Pokerkväll i Vårby Gård”.

45 minuter passerade jag Pampas-scenen och upptäckte årets felbokning. Jänkarna i Flogging Molly, som kombinerar irländsk folkmusik med punkattityd och rock-kraft, fyllde upp hela området framför scenen och mer därtill, och borde ha fått spela på Hawaii istället.
Velvet Revolver och Korn, som var de två stora akterna på Hawaii-scenen kändes inte så intressanta och missades med flit. Däremot grämer jag mig över att jag även missade Sahara Hotnights däremellan. Bandet senaste platta är det bästa de gjort och en av årets bästa skivor.
Kvällen på Stora scenen avslutades med Timbuktu & Damn! och den lilla skåningen bjöd återigen på en makalös svängfest, även om jag hade svårt att uppbåda det där riktiga engagemanget. Jag har sett honom spela på Hultsfred för många gånger för det.

Det stora målet med fredagen var att se Malmöbandet Babian klockan 20.00 på Rookiescenen. Jag hade inte hört dom innan, men jag och mina Hultsfredskompisar brukar varje år välja ut något okänt band med ett udda namn som vi satsar allt krut på. Efter tidigare band som Avsmak och Apan föll valet i år på Babian. Energisk rock kanske man kan beskriva musiken som tyvärr sög rätt kraftigt. Men bandet verkade laddat och gitarristen hade en sjukt galen blick.

Ungefär samtidigt som Babian började sin spelning avslutade Mando Diao sin show. Jag såg lite grann och tyckte att det såg bra ut. Fast riktigt så laddat och intensivt som det varit på Herrgårn och Platens hemma i Linköping blev det inte på Hultsfred. Mörk och packad rockklubb passar bandet bättre än stor utomhusscen och ljus sommarkväll.
Tidigare på dagen kollade jag in Juvelen på Stora Dans. Dålig scenshow (ensam med mikrofon) och dåligt ljud (hur kan man misslyckas med att spela upp en cd-skiva?) gjorde konserten tråkig, men hiten kom tidigt så sen kunde man gå.
Råkade titta lite på Ozzy när jag var inne på området och letade efter ett ställe där man kunde köpa batterier till bandaren och fick syn på ett packat fält framför Hawaiiscenen. Stannade dock inte länge, och några batterier hittade jag inte heller.
Framåt nattkröken var jag tillbaka på festivalområdet och lyckades se lite av såväl Mixtapes & Cellmates (sådär), Bonde do Role (okej) och Marit Bergman (riktigt bra). Sen gick jag hem och lade mig.

Lördagen var den dag som på förhand kändes som kanske ointressantast (förutom Roky Erickson som var det jag helst av allt ville se på hela festivalen), men visade sig istället bli den bästa ur konsertsynpunkt. Trots att jag missade Fibes, Oh Fibes!, Asha Ali, Client och Shout Out Louds.

Maud Lidström sjunger, typ, feministiska kärleksvisor och spelade 13.50 på Paradiset. Texterna är vassa, låtarna helt okej och trummisen svincool. Däremot kändes Maud själv lite okarismatisk och sjöng lite för opersonligt för att jag skulle gå i gång på allvar.
Säkert! däremot – oj oj oj. Hon begick livedebut några timmar senare på Pampas och gjorde det med den äran. Annika Norlins andra projekt Hello Saferide har väl inte känts superspännande, men när hon sjunger på svenska är det något helt annat. Plötsligt betyder orden något, de kryper nära och känns. Sångerna lever och andas, de får märg, blod och nerver. Plattan kommer antagligen överösas med Grammisar och andra priser framöver och konserten känns lika fantastisk.

Roky Erickson gör att jag besöker Atlantis-tältet för första gången på årets festival (strax utanför står för övrigt just Annika Norlin och pratar med Markus Krunegård i Laakso). Tyvärr seggubbrockar den gamla legendaren alltför länge så att jag tappar tålamodet och inte orkar vänta på “Two headed dog” och de andra låtarna jag kom för att höra. Istället beger jag mig bort till Hawaii och får se sista halvan av The Ark som är kanon (fick senare höra att första halvan däremot var ren dynga).

Årets sista konsertupplevelse blev Pet Shop Boys i regnet framför Hawaii klockan 01.00. Förväntningarna var i ärlighetens namn inte särskilt höga. Två gubbar med framtiden bakom sig, tänkte jag. Och det stämmer väl, men duon bjöd ändå på en strålande show (även om jag är osäker på om det verkligen var Chris Lowe som stod där på scenen).
En häftig ljusshow, dansare och en hitparad från början till slut gjorde konserten till en av Hultsfredsfestivalen 2007 års höjdpunkter.

Årets Hultsfredsfestival blev en rejäl missräkning för arrangören Rockparty som nu samlar sig för att det ska kunna bli en festival även nästa år.

De två föregående årens upplagor av den småländska rockfestivalen har varit utsålda med 32 000 respektive 30 000 besökare. Redan tidigt under årets Hultsfredsfestival märktes det att besökarantalet var lägre denna sommar. Den stora frågan var hur mycket lägre. På många konserter kändes området väldigt ödsligt.
Det spekulerades vilt bland journalister och besökare men från festivalledningens håll kom bara tystnad. Efter festivalen meddelades det att det endast hade sålts 21 000 tredagarsbiljetter, vilket var betydligt mindre än förväntat. Jämfört med föregående år hade festivalen tappat nästan en tredjedel av sina besökare. Enligt Rockpartys styrelseordförande Lennart Beijer hade det behövt komma minst 23 000 personer för att festivalen skulle gå runt ekonomiskt, nu blev det istället en förlust på 3-4 miljoner kronor.
Chefen JP Bordahl samt festivalens controller sparkades och nu samlar sig Rockparty för att inte hela festivalens existens ska hotas.
– Vi har gjort bedömningen att för att få till stånd en festival även nästa år måste vi samla krafterna och göra vissa förändringar som gör att vi får med oss både omgivningen och våra egna i organisationen, säger Lennart Beijer till TT Spektra.

Zeros kommentar:
Att det i år var färre besökare än vanligt, märktes tidigt. Frågan var bara varför.
Att biljettpriset höjdes rejält från 1360 kr till 1695 kr är säkert en del av förklaringen, men långt ifrån hela.
Väder och skolavslutningar har också nämnts, men har förmodligen bara en marginell roll. Däremot tror jag att den ibland påtagliga ödsligheten på festivalområdet till viss del kan förklaras med att folk hellre sitter kvar på campingen och festar istället för att gå och se band. 21 000 människor är trots allt en väldig massa folk och stundtals undrade man var de höll hus. Har man sitt tält längst bort på “Ängen” är det väldigt långt att gå för att komma till scenerna. Bit för bit har “Träsket”, den ursprungliga campingen, försvunnit och i år tog man bort ytterligare en stor del av den campingen och gjorde om till funktionärscamping.
Men förmodligen är det bland bokningarna man hittar den största anledningen till publiktappet. En festival innehåller visserligen 140 artister och någon enstaka snedbokning ska inte påverka så mycket. Problemet i år var att de stora dragplåstren inte kändes spännande nog. Hultsfreds signum är ju att ligga i framkant och boka det hetaste på marknaden, men bland årets stora namn var ju Velvet Revolver och 50 Cent heta för 5 år sedan, Korn för 10, Pet Shop Boys för 20 och Ozzy för 30 år sedan.
Ett sämre startfält till ett högre pris är ingen bra kombination.
Ökad konkurrens från andra festivaler har nog också gjort sitt. Peace and Love slår rekord och i Göteborg anordnas trion Metaltown, Pier Pressure och Way Out West som till stora delar känns fräschare och vitalare.
Förmodligen måste vi vänta in deras resultat innan vi kan göra definitivt bokslut över årets Hultsfredsfestival.

Smått & gott

BÄST:
1. Festen på campingen
2. Florence Valentin
3. Solen
4. Säkert!
5. Körsbärsvin

SÄMST:
1. Antalet besökare – på många konserter var det väldigt glest
2. Backstage-området – svintrist. Varför hänger folk där?
3. Den som krossade min bilruta – varför finns det såna idioter?
4. Som vanligt missar man en massa band
5. Det ryktas att Bajsmannen har dött

Bästa låtarna på årets festivalband:
1. “Man kan ragga brudar utan sprit” med Prinsen
2. “Skinnet” med Rebellrobban & Connex
3. “Young girl” med Uffe Persson
4. “Pelle i skogen” med Trogsta Träsk
5. “Siewert” med Kravallsubban Lever

Mat:
Ständigt ett bekymmer på Hultsfred och andra rockfestivaler. Till en början tycker man att det verkar jättegott med hamburgare, pommesbrickor och kebabtallrikar. Men snart upptäcker man inte bara att prispåslaget är hutlöst, utan även att grillspetten som luktade så gott bara består av fett, att langos är rysligt överskattat och att smålandsrullarnas rykte är betydligt överdrivet. Och så står man där med en 25-kronors pizzabit igen för det vet man funkar i alla lägen.

Varför är det stört omöjligt att få tag i riktig mat? Jag vill ha pyttipanna, falukorv, kokt potatis, soppa, pannbiff och liknande.

I år upptäckte jag dock något jag missat tidigare år – Lousianakycklingen. Ört- och limmarinerad kycklingfilé med klyftpotatis och bearnaisesås för 45 kr. Årets mest solklara matvinnare!