Vintersorg – Solens Rötter

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Napalm Records, betyg: 8]

Vintersorg, eller Andreas Hedlund som han döptes till, vandrar tillbaka mot sina folkmetallrötter och blandar samtidigt in progressiva tongångar här. Han ömsom sjunger rent och ömsom väser fram de svenska texterna. Musiken är en mix av black- och “vanlig” metal, med el- och akustiska gitarrer, flöjter, harpa och violiner som stöper skönhet, aggressioner och eftertänksamhet i samma kittel. Ja, den här plattan vill mycket på en och samma gång och visst är den pretentiös som fan, men i min värld är “pretto” inget fult ord, lika lite som att “vilja” skulle vara det. Och här finns viljan att inte falla ner i den grop där allting det där ligger som vi har hört förut, som vi har tröttnat på, som känns dammigt och uttjatat.
Jag ser inte Solens Rötter som ett perfekt mästerverk eftersom vissa spår är bättre än andra, men jag gillar albumet mycket och Vintersorg är värd all cred och respekt för att han hela tiden jobbar på att föra musiken vidare. Till och med när han återgår till rötterna som nu, låter det fräscht och nytt. I tio spår bombarderas vi med den här mixen av värme och kyla, introverta passager och öppenhjärtliga refränger, naturorienterade texter vars tankar är något svåra att uppfatta utan texthäfte, trots att man är svensk, men det gör inget. Atmosfären, stämningen och känslan går fram. Musiken går fram. Och plattan räcker länge, länge.