(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Pretty Dirty Promotions, betyg: 5]
Det här melodiösa hardcorebandet har sina rötter i Jönköping. När Sveriges oberoende skivbolag delade ut priser 2006 vann Intohimo som bästa osignade akt och bandet har gjort en del festivalspelningar i Sverige, samt besökt Norge vid något tillfälle. Före Failures, Failures, Failures & Hope har grabbarna åstadkommit ett par demos och hittills får man väl säga att karriären har gått som på räls. Själv är jag inte lika övertygad om Intohimos förträfflighet. Delvis blir nämligen skriksången onödigt ansträngande i längden och delvis har emo-melodierna och emo-sången en förmåga att göra mig sömnig och trött. Å andra sidan har bandet sina vackra stunder också och då är de riktigt tilltalande.
Jag förmodar att Intohimo vill uttrycka inre smärta, frustration och ilska, men ju mer de skriker, desto mindre orkar jag engagera mig i eventuell tonårsångest. Däremot ska det poängteras att Intohimo är bra på att variera sina stilar inom låtarna och musikaliska kunskaper finns, men lik förbannat kan jag bara periodvis ta till mig resultatet och innehållet. Som debutalbum är Failures, Failures, Failures & Hope rätt okay, men det är ingen platta som kommer att gå varm här framöver. Kanske växer bandet upp och hittar ett mer subtilt uttryck. I så fall är jag beredd att ge dem en ny chans, men för tillfället är generationsgapet för stort.