Sonata Arctica – Unia

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Nuclear Blast Records, betyg: 7]

Grundläggande för power metal är dubbla baskaggar som smattrar i takt till mer eller mindre sångvänliga melodier, texter om drakar och demoner, samt riffande hårdrocksgitarrer och en närhet till vanlig heavy metal, vilket gör stilarna närmast omöjliga att skilja åt. Finska Sonata Arctica har inte lämnat allt detta bakom sig i och med Unia, men de har tagit ett tydligt kliv in i det progressiva rocklandskapet och skapat påtagliga förändringar. Inte mig emot. Resultatet är lyckat, många låtar är läckra och ljudbilden är snygg. Unia – som betyder “drömmar” på finska – startar dock konventionellt med “In black and white”. Sedan lutar det alltmer över åt det lugna, subtila och mer komplexa. Inte så att Unia är något balladalbum, men i jämförelse med hur bandet kunde kicka arsle tidigare så är den här cd:n närmast försiktig i sitt uttryck. Och bandets nya inriktning fungerar bra. Tony Kakko sjunger utmärkt på denna sjunde fullängdare – livealbumet Songs Of Silence Live In Tokyo inräknat – och de musikaliska insatserna vore synd att klaga på. Däremot tycker jag inte att samtliga tolv låtar engagerar i fullt samma utsträckning som de bästa, men merparten hamnar på rätt sida om plusstrecket och bildar en fungerande helhet. Unia är en intressant platta som mycket väl kan bli skiljeväggen mellan Sonata Arctias gamla och nya era.