(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Glen Ghost Records/ Sound Pollution, betyg: 8]
Oavsett om du gillar det fetaste 70-talsröjet eller det tuffaste stonerstuket av idag, så lär El Gordo inta en plats i ditt ruffiga betonghjärtas innersta kärna. Med feta fuzzackord, skitiga gitarrsolon som skär igenom tegelmurar och en bas som raspar ur sig grövre sandpapperstoner än Jack Bruce gjorde i West, Bruce & Laing, attackerar El Gordo trumhinnorna som en jävla gatuborr. Bandet bangar inte för improvisationer och solon a´ la svunna tider, då hårdrocksbabyn just lärde sig att gå, innan recensenterna började kalla dem för dinosaurier.
El Gordo står pall, både för flummiga och drogrelaterade utflykter, likväl som för brutalt mangel utan kompromisser. Låter det arbetsamt och svårtillgängligt? Det är det inte. Låter det coolt utav helvete? Broder, du har hittat hem och männen bakom maskinen kommer att lotsa dig hela vägen fram till den tyngsta av världar. Och detta utan att luften står stilla och utan att det blir mörk panikångest av alltihop. El Gordo är nämligen en njutning, bandet har sväng, gör dig på gott humör och höjer temperaturen så att du bara måste ta nästa kalla bärs ur kylen. Oavsett om du röjer eller bara lyssnar, så har du hittat en ny kamrat här som inte gör dig besviken. Jag önskar lite starkare melodier på sina håll, men för övrigt är The Man Behind The Machine exakt det tunggung som bör inleda varenda rockers helg.