Mac Blagick – Mac Blagick

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Glen Ghost Records/ Sound Pollution, betyg: 7]

Omslaget liksom bandnamnet är svincoolt, det konstaterar man omedelbart. Musiken är inte fullt lika lätt att ta till sig direkt. Stilmässigt spretar det en hel del, på gott och ont, såsom det kunde göra under det tidiga 70-talet när banden inte hade några invanda mallar eller normer att slaviskt följa. Vore Mac Blagick ett träd vore stammen hårdrock. De åtta grenarna – lika många som låtarna – på det trädet växer ut till såväl flummig psykedelia, hårda riff, jazziga partier, stenhårt groove, svängig boogierock, blues och vackert vemod. Likaså känns det som att sångaren Marino Funketti söker nya röster och uttryck för i stort sett varje låt som framförs. Allt detta tillsammans gör plattan till ett mycket variationsrikt smörgåsbord, men tyvärr förlorar man samtidigt den tydliga kärna som utmärker ett rockbands stil och själ. Möjligtvis kommer den växa fram tydligare med tiden, då Mac Blagick givit ut fler plattor, men frågan är om skivköparna är beredda att invänta utvecklingen? Missförstå mig inte. Personligen gillar jag det här albumet. Det är modigt av bandet att experimentera och göra vad som faller dem in. Låtarna är bra, gitarristen har en rå, rockig och behaglig ton. Och att satsa på personlighet och en egen identitet är det alltför få som gör idag. Frågan är bara om resten av världen fattar grejen. Jag hoppas det, och det ska bli mycket intressant att se vart den här gruppen tar vägen inom de kommande fem, sex åren.