Erasure – Light at the End of the World

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Gustaf Molin)

[album, Mute, betyg: 8]

Vince Clarke, förlåt att jag tvivlade, jag borde ha förstått att du fortfarande hade det i dig. Dina fingrar kan skapa magi, nu kanske bättre än någonsin. Jag trodde till en början att Cowboy var början på slutet, även om den innehöll superba låtar som “Don’t Say Your Love Is Killing Me” och framförallt “Love Affair”, mestadels för att skivan i sin helhet var rätt lätt att glömma bort efter avstängning och uppföljaren Love Boat var horribel in i minsta detalj. Lägger man sen till Mr Clarkes drömmar om en akustisk karriär så får jag nästan spyattacker i kroppen. Men, med Nightbird så förstod jag att något nytt var på gång. “Breathe”, “Here I Go Impossible Again” och “Because Our Love Is Real” var lysande spår på den fina plattan.

Men Nightbird var bara början, det förstår jag nu.
Den nya skivan, vars vackra titel är Light At The End Of The World, inleds med den vackra “Sunday Girl” som låter mer Erasure än någonsin. Och sen kommer den, låten med stort L: “I Could Fall In Love With You”. Kanske den bästa låt som Erasure gjort, den rankas i min värld däruppe med “Chorus”, “Am I Right?” och “A Little Respect”. Hela partiet är helt lysande. Refrängen är vacker som en sommardag, syntarna låter mer analoga än någonsin. Hela stycket är perfektum.

Hela den nya fullängdaren radar upp duktigt med låtar som alla låter tidlöst Erasure-aktiga, det är låtar gjorda med kärlek. Det är glittrigt, det är glammigt och det är Vince Clarke och Andy Bell när de är som allra bäst. Jag får ett konstant glädjerus i hela kroppen av Erasure anno 2007. Och “Darlene” låter som den perfekta uppföljaren till tidigare nämnda “Am I Right?”, med samma precision och vackra uppbyggnad som den fantastiska balladen som återfinns på Chorus.

Ibland är det simpla det bästa.

Detta är Erasures bästa skiva på över 15 år.