Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Gustaf Molin)
Förra året så fastnade jag ganska hårt för en låt som heter “Death With Soft Names”. Bandet bakom den låten var, för mig helt okända, Rupesh Cartel. Bandet visade sig vara av svensk kaliber och jag blev genast nyfiken på mer.
Nu är bandet aktuella med sin andra skiva The Disco and the What Not och jag kände att jag behövde ta ett snack med Daniel och Victor som gruppen består av.
Here it goes…
För många därute är Rupesh Cartel ett hittills okänt fenomen. Berätta för oss vilka ni är.
Viktor: Vi är en duo från Nyköping. Jag bor i Stockholm numera men vi skickar filer fram och tillbaka så det funkar fint trots att det är tio mil mellan oss. Vi gör ganska melankolisk syntpop som ibland känns lite som electro house och ibland känns lite som typ EBM.
Daniel: Ja, vi är två ångestbenägna, rädda människor som gillar syntmusik (skratt).
Och vad står erat rätt bisarra bandnamn för?
Viktor: Jag jobbade som nattportier på ett hotell i San Francisco under en period för flera år sen. Hotellet drevs av en sönderarbetad och lite neurotisk man som hette Rupesh. Det var ingen som hade koll på någonting på det där hotellet. Jag och en massa andra människor utan erfarenhet och arbetstillstånd skapade kaos. Jag var Rupeshs gullegris, trots att jag var helt värdelös på mitt jobb, eftersom han tyckte att Schweiz verkade vara ett så bra och fint land. Jag berättade aldrig om Sweden och Switzerland. Däremot tog jag hans namn och gjorde det till mitt när jag kom hem till Sverige och började göra musik. Efter ett tag hoppade Daniel med på projektet Rupesh, och då började vi kalla oss Rupesh Cartel.
Vad har ni för mål med Rupesh Cartel och vilka har inspirerat er till att göra det ni gör?
Daniel: Målet är att göra elektronisk musik som funkar kommersiellt.
Viktor: Ja, vi har nog som målsättning att vinna en relativt bred publik och att turnera och så. Det kommer nog inte som någon stor överraskning men framförallt är det Depeche Mode och Kraftwerk som inspirerat oss att börja göra elektronisk musik. Sen finns det en massa dansmusik som betytt mycket. Typ allt som man hittar under “Electro House” på Beatport. Men vi lyssnar på all möjlig sorts musik.
Eran andra platta har nyligen anlänt från pressarna. Dess titel är verkligen intressant (The Disco and the what not) vad fick er att välja ett sådant relativt obskyrt namn och hur skiljer den sig från eran debutplatta?
Viktor: I något avsnitt av The Sopranos pratar Tony Soprano om en kille som heter Little Carmine – jag har i alla fall för mig att det är om honom han pratar. Tony säger något i stil med “But he's down in Miami, with the discos and the what not”. Den där grejen fastnade i mitt huvud. Låten “The Disco and the What Not” kom till efter det och sen tyckte vi att det var en passande titel för albumet, bland annat för att det innehåller spår från ganska mycket olika stilar.
Daniel: Den nya skivan är lite mörkare än debutalbumet. Mer personlig. Framförallt är den bättre producerad än debutplattan. Mainland är charmig och det finns en glädje i den skivan, men det känns ändå som att den nya skivan är en utveckling i rätt riktning
Ni agerade förband åt Mr Jones Machine nyligen. Hur ser ni på dem och på den svenska elektroniska scenen i dagsläget?
Viktor: Mr Jones Machine var bra. Jag gillade framförallt låten Augustiljus.
Daniel: Det Mr Jones Machine gör, gör dom ju väldigt bra men det är kanske inte riktigt min påse. Jag har inte så mycket koll på den svenska elektroniska scenen. Gillar så klart Covenant – framförallt Sequencer och Europa gillar jag väldigt mycket. Annars är det mest utländska band jag gillar, Junior Boys till exempel. Den svenska syntscenen kanske behöver rycka upp sig litegrann.
Hur är eran livesättning och känns det att det finns något ni skulle vilja förbättra?
Viktor: Vi gjorde en turné som förband till Tiger Lou i Tyskland. Ställena vi spelade på besöktes mest av människor som gillade bara rockmusik och inte ville se elektroniska band överhuvudtaget. Det gjorde att vi kände att hela livegrejjen blev lite att jobba i motvind för oss. Vi fick typ försvara oss vart vi än kom. Lite av den känslan sitter i trots att vi gjort spelningar i Sverige som känts väldigt uppskattade. Vi behöver nog bli lite stöddigare och mindre introverta på scenen.
Daniel: Viktor borde kanske snacka lite mer mellan låtarna. Något visuellt vore kul också, typ projektioner eller så.
Vad har ni för drömmar med erat projekt och har ni något annat vid sidan om som sidoprojekt?
Viktor: Jag producerar Firefox AK tillsammans med henne själv. Nästa skiva kommer i höst är tanken. Hon är väldigt duktig och det kommer att bli en jäkligt bra skiva. Jag gör även en del typ techno eller house under eget namn. Har gjort lite remixar men inte släppt nåt eget. Drömmen är nog att Rupesh Cartel ska kunna vara det vi lever på, utan att vi behöver gå till jobbet under veckorna.
Daniel: Det skulle inte vara så dumt att kunna leva på Rupesh Cartel, så drömmen är väl att kunna pyssla bara med det. Vad det gäller sidoprojekt så gör jag ibland lite grejer under namnet Crayon men det är inget som jag kan stå för (skratt).
Om ni fick tipsa läsarna om några bra skivor som de bara måste skaffa, vilka skulle det bli då?
Viktor: Rockbandet Torpedo kommer att släppa sitt debutalbum i år. Det måste man skaffa när det kommer. The Loyal med Tiger Lou. The Eraser med Thom Yorke är så klart helt nödvändig. Gillar man metal så måste man ha The Beyond med Cult of Luna.
Daniel: Big Hit med Nitzer Ebb har hamnat lite i skymundan och glömts bort av någon anledning. Jag tycker den är helt fantastisk. Alla skivor med Red House Painters.
Tack för eran tid grabbar. Har ni något som ni vill säga till läsarna därute i stugorna?
Viktor: Ta er i brasan allihopa. Hoppas vi ses och att ni kommer att tycka om vår nya skiva.
