(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Gustaf Molin)
[album, , betyg: 3]
Man kan alltid lita på Funker Vogt. Sedan om det är positivt menat eller inte låter jag vara osagt. Jag anar att det tar ut lite av sin rätt av att göra samma sorts musik i, ja vad blir det, 13 år. Det hela började 1994 då Thanks For Nothing anlände på dansgolven. Nu skriver vi 2007 och inget är nytt under solen. Gerrit Thomas skriver fortfarande låtar om krig, soldater och misär, men faktum är att han faktiskt har börjat bolla med lite fler idéer på den nya skivan Aviator, det märks t.ex. i låtar som “Darwins Nightmare” och “Babylon”.
Men i det stora hela så känns inte detta spännande eller speciellt roande. Jag anser att Funker Vogt var som bäst runt 2000 och skivan Maschine Zeit. Sju år har gått sedan den skivan kom och det känns fortfarande som om detta är resterna av den.
Gerrit har med sina andra projekt visat att han har mer i sina fingrar än testosteronbaserad krigstechno. Lyssna på “Phoenix” med hans band Ravenous så hörs det klart och tydligt.
Men det lyser till i vissa spår, som i “My Fortune” där syntharna för en gångs skull känns levade och svepljuden faktiskt biter tag i mig.
Men blandningen av den nya bodymusiken och skeva tranceslingor görs faktiskt bättre av andra grupper numer.
Om Funker Vogt ska lyckas att ta sig upp till en bättre nivå så krävs det lite mer kärlek och jag tror att Gerrit och hans grabbar skulle behöva ett citat av Serge Gainsbourg för att klara av det: “Love on the beat”.
You’ve gotta love the beat.