Tuesday , September 29 2020

Strip Music – – Du & jag, döden

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Andreas Wiss)

Strip Music föddes som ett minimalistiskt konceptsamarbete mellan Yvonnes Henric de la Cour och Christian Berg, men skulle snart växa till sig vad gäller både ljudbild och medlemsantal. Två år efter den självbetitlade debuten är Sveriges blandning mellan Joy Division och U2 tillbaka med en skiva om döden. Zeros Andreas Wiss stämde träff med ett av landets mest kompromisslösa band.

Intervjun är hämtad från papperstidningen av Zero 3-4 2006.
Köp numret här

– Den nya skivan handlar om döden. De kallar mig inte “muntergöken” utan anledning, säger indieveteranen Henric de la Cour med mer än en antydan av sarkasm och bjuder på ett snett leende.

Jag sitter med de la Cour (sång), Christian Berg (synth) och Valdemar Asp (bas) på en pub i centrala Stockholm och diskuterar Hollywood & Wolfman, den vemodiga uppföljaren till den självbetitlade debuten från 2004. Den ofta gothsminkade och karismatiske de la Cour har aldrig gjort sig känd för att vara just en muntergök, inte ens under den tidigaste Yvonne-perioden, men den här gången kan han ha överträffat sig själv i deppighet. En möjlig orsak är att det på många sätt har varit ett svårt år för Strip Music. Ett tag efter debutsläppet fick bandets effektive och mycket omtyckte bokare sparken, vilket resulterade i ett drastiskt sjunkande antal spelningar och ökande distansering mellan bandmedlemmarna. Christian Berg lämnade ett Stockholm han vantrivdes i för att tillfälligt återvända till hemstaden Tranås, där han komponerade låtar i sin mammas gamla syateljé. Berg och de la Cour bollade demos och idéer gällande komposition och låttexter till varandra på distans. Därefter fick övriga bandmedlemmar säga sitt. Slutligen började ett sammanhängande album långsamt att växa fram. Hollywood & Wolfman, vars titel anknyter till två Top Gun-karaktärer, kretsar kring teman som ensamhet, övergivenhet, död och förgänglighet. Det eremitliknande skrivsättet medverkade säkerligen till skivans mörka tema.

Död och nedbrytning
Christian Berg, mer känd som “Kitte”, instämmer i att Hollywood & Wolfman inte är någon ljus historia:

– Allt på den här skivan är jävligt mörkt, säger han under sin blonda lugg och tänder en cigarett. Det är för att den har sitt ursprung i mörka saker. Det har varit ett svårt år.
Henric de la Cour gör en jämförelse med föregångaren och tvekar inte i sitt utlåtande:

– Den är mörkare, hemskare och mindre hoppfull.
Även den i övrigt mer tystlåtne Valdemar Asp instämmer på punkten:

– Det är nästan så att man inte kan lyssna på albumet utan att börja gråta.
Henric de la Cour berättar om en liknelse som bandets fotograf använt när han jämfört första skivans energi med den andras melankoli:

– Han sade att den första skivan “fick en att vilja trycka på gasen när man körde bil”, men att den nya “bara gör en ledsen och uppgiven”.

Henric fortsätter: – På första skivan var jag jävligt förbannad över olika saker. Den handlade mycket om uppbrott och om förhållanden som tog slut. Även den här gången är det väldigt personligt, men det handlar mer om kroppens nedbrytning och om döden. Jag vet inte varför det blev så, men i princip varenda låt handlar om de ämnena.

Inte bara själva skrivandet ägde rum på olika orter. När det blev dags för inspelning träffades bandet endast fyra dagar i studion. Trots den separerade skaparprocessen beskriver Strip Music skivan som en gemensam insats.

Christian: – Under första skivan umgicks vi hela tiden, både privat och som band. Men någonstans på vägen ändrade sig saker. Nu skickade istället jag och Henric demos till varandra under perioden jag var i Tranås. Men i slutändan har vi likväl gjort allt tillsammans. Skivan känns som ett verk av ett band, även om den skrevs på olika håll.

Henrik: – Vi gjorde debutalbumet på ett mer rakt sätt. Den här gången har saker tagit längre tid. Vi har bidragit från var sitt håll och sedan försökt sätta ihop det. Det jag egentligen ville göra var att hela bandet skulle isolera sig i en stuga ett par, tre veckor och skriva låtar tillsammans. Men det blev nästan helt tvärtom, vilket var jävligt påfrestande. Det hela kulminerade i att vår gitarrist (Patsy Bay) och trummis (Fredrik Balck) slutade efter inspelningarna. Det känns jättetrist, även om man såg det komma på något sätt. Det var dock bra att vi hann spela in skivan.

Christian: – Det fanns mycket tvekan när vi spelade in, men när vi mastrade blev det ändå exakt det vi ville göra som en andraskiva. Trots att det var struligt i början löste sig allt faktiskt till slut.

Storslaget mörker
Trots det mörkare temat känns det karaktäristiska Strip Music-soundet igen på Hollywood & Wolfman. Det rör sig fortfarande om få ackord, ett drivande minimalistiskt trumkomp, intensiva synthstråkar och bombastiska arenarefränger. Aggressiviteten från debuten har dämpats, men musiken har istället blivit mer mångfacetterad och fått mer tyngd.

– Det är fler synthar den här gången, påpekar Henric. Musiken är mustigare och tyngre. När vi spelade in kändes det först som om vi inte hade en enda hård låt, men efter mastringen insåg jag att det faktiskt blivit jävligt tungt. Jag trodde det var en balladskiva, men det är det inte alls. Istället är den nog lite svårare att ta till sig än första plattan.

Ett exempel på de nya kompositionsidéerna är den avslutande balladen “Lucy”, där åskmuller ackompanjerar synthstråkarna.

– Vi behöll åskan för att det påminde lite om Cure, berättar Henric. Vi gillade det och kom fram till att vi skulle köra hela paketet med chimes och liknande. Därefter fanns det inget att hymla om. Den låter verkligen svinmycket som Cure!

Strip Music har ett unikt sound, även om de episka melodierna gör att paralleller kan dras till vissa grupper från 80-talet. Killarna ogillar att tala om influenser, men det finns en sång från ovan nämnda band vars betydelse de inte kan sticka under stol med.

Christian: – Om man utgår ifrån Cures “Plainsong” och slänger om lite ackord får man “Lucy”.

Henrik: – Samma sak gäller i princip varenda låt på skivan.

Christian: – Just “Plainsong” är en väldigt viktig låt för Strip Music. Hade den inte funnits hade inte heller tre eller fyra låtar på den här skivan existerat. Den har satt en slags Strip Music-standard som vi från början inte varit medvetna om. När jag gjorde “She’s So In Love” sa vår keyboardist Jens att den var jättelik “Plainsong”, men då hade jag knappt hört Cure-låten. Nu kan jag bara hålla med honom.

Henric instämmer: – Ja, vi kommer alltid tillbaka till den jävla låten.

Ett annat exempel på soundet på Hollywood & Wolfman är “Remarkable Life”, ett av albumets snabbare spår.

– “Remarkable life” är det närmaste en Suicide-låt vi kommit, menar Christian. Den bygger på samma monotoni och drivande beat som deras musik. Från början var den ännu mer monoton, men då antydde producenten att vi borde göra den mer varierad.

– Det är grymt att göra en låt på bara ett riff, flikar Henric in. När det funkar är det riktigt coolt.

I skuggan av Kent
Strip Music har blivit mer eller mindre utskällda i Sveriges creddigare publikationer. De har bland annat kritiserats för att vara “omoderna”, “överdramatiska” och “spela synth när det är en bra bit in på 2000-talet”. Ett band som däremot hyllats för att låta arena, depprock och nu senast goth är Eskilstunas stoltheter Kent. Jag frågar Henric varför han tror att Kent kommer undan med ungefär samma sak som Strip Music får kritik för. Efter att ha tagit en klunk av sin öl och funderat en stund svarar han:

– Grejen med Kent är att det är jävligt bra gjort. Det är bra skrivet, har bra melodier och ett lagom tempo som många kan ta till sig. Att de sedan är lite deppiga tycker folk bara är coolt. Att vi inte är lika stora beror å ena sidan på att de hållit på längre, och å andra sidan på att Kent anses vara rock. De har lyckats hitta mainstreamfåran för sin deppiga musik. Vi får istället ta synthsmällen, som är jävligt svår att ta. Folk tycker att vi är ett synthband, och det avskräcker många människor. Det var precis samma sak med Yvonne. Vi blev placerade i ett fack som skrämde bort den stora publiken. Fast lite konstigt är det ändå.
Slagsmålsklubben är ju på väg att bli hur stora som helst. Och de spelar väl någon slags synth …

Valdemar bryter in med sin förklaring till detta: – De spelar gladsynth.

Henric skrattar: – Ja, och det gör knappast vi. Vi kanske är för pretentiösa och använder för stora gester? Fast det är egentligen Kent också rätt duktiga på …

Ett problem med Strip Musics säregna stil har varit att skivbolaget haft svårigheter att genrebestämma dem och rikta marknadsföringen mot en bestämd målgrupp.

Henric: – Det har varit ett stort problem, även om det var än värre med Yvonne. Med Strip Music ville vi egentligen något helt annat, men i slutändan blev det ändå så här. Det blev ett egensinnigt monster som inte gick att stoppa.

Christian: – Det är ju inte heller så att det finns en våg för oss att
rida på.

Henric: – Precis. Det finns inte många som låter som oss. Jag menar, vi låter inte som Coldplay direkt.

Christian: – Eller Interpol. Det går inte att jämföra oss på det sättet. Vi åker inte snålskjuts på samma sätt som många andra gör.

Henric: – Vi fuckar med folks huvuden. De vet inte vad de ska göra med vår musik. Så har det alltid varit. Det är helt sjukt, men i princip är musikvärlden fortfarande uppdelad i synthare och hårdrockare. Och vi passar inte in någonstans. Kidsen lyssnar på sådant som är mycket synthigare än oss. Tough Alliance, Embassy, Le Sport …

Christian: – Fast de banden har mer av en partystämpel.

Henric: – Ah, partystämpeln igen. Då är det helt kört för oss, säger han och skrattar.

Christian ler: – Vi är väldigt party, fast mest för oss själva. Även om vi inte verkar särskilt festliga är vi faktiskt de trevligaste människorna som finns. Men det kommer tyvärr aldrig att bli allmänt känt.

Henric: – Nej, vi får bli kallade “gothskator” istället.

Är goth, förutom synth och rock, det tredje facket ni brukar bli placerade i?

Henric: – Ja, men vi har försökt pusha för “arena”. Fast det begreppet har fått negativ klang genom Coldplay och Keane. De är så jävla dåliga!

Christian: – Hur fan kan de kallas arena?

Henric: – Det är väl glappet efter Radiohead som behövs fyllas med de här … banden?

Ett annat band som också kallats arena är Kent. Återigen kommer de vemodiga sörmlänningarnas framgång, kontra Strip Musics kritiska omdömen, på tal. Var det bara så att Kent har lyckats pricka in rätt trender eller beror det på något annat?

– Jag spelar synthkortet igen, svarar Henric. De rider på trenderna och vi anses vara hopplös retro. Stora gester är inte heller uppskattat. Nu ska det låta hemmagjort. Folk gillar minimalistiska saker. Och vi är det största det går att få tag på.
I videon till Hollywood & Wolfmans förstasingel, “Sugar and Lime”, springer ett gäng svartklädda och vitsminkade barn runt med basebollträn, för att i slutet slå sönder en rad instrument. Kanske kommer Strip Musics nya album att uppfostra en ny generation lyssnare som delar samma seriositet och kompromisslöshet som bandet själva. I sådana fall borde artister som Basshunter söka skydd redan nu.

Om Webbmaster

Kolla även

The Moore

Namnkunniga duon The Moore debuterar

Stockholmsduon The Moore debuterar med singeln ” I Can Be Your Lover”. Bakom namnet döljer …