Harmful – 7

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Koolarrow Records, betyg: 3]

Harmful är framme vid sitt sjunde album. Har de låtit så här oinspirerade hela tiden är det ofattbart att de fått göra så många plattor. Gruppen har Flemming Rasmussen – som har flera Metallica-album på sitt samvete – som producent och Faith No More-basisten Billy Gould lirar i bandet, men vad hjälper det? Harmful har gjort en ofattbart blodlös och intetsägande cd. Plattan är för mjuk och snäll för att vara hårdrock, har för mycket pseudoriff för att vara pop och går för sakta, samt är för välspelad för att vara punk. Vilka förväntas uppskatta 7 egentligen? Hur var det här misslyckandet tänkt? Jag fattar inte vitsen med albumet över huvud taget. Av elva spår är det två som känns okay. Dessa är inledande “Old mistakes” och faktiskt – riktigt svängiga – “Tenderly”. Resten går fetbort. Inte en enda låt på den här plattan, förutom ovan nämnda, känns spännande eller dynamiska. Melodierna är emellanåt acceptabla för stunden, men de glöms så fort nästa låt startar och bandet har ingenting personligt att komma med. För att försäkra mig om att jag inte har missat något väsentligt har jag spelat 7 en hel natt. I tolv timmar har den gått på repeat, men inte tusan hjälpte det. Möjligtvis går 7 hem hos en mainstreampublik, som på helgbasis vill imponera på sina hårdrockspolare, men som fattar nada av hårdrock innerst inne. Någon annan kan knappast ta till sig det här.