Life's Decay – Lysselia

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Gustaf Molin)

[album, , betyg: 3]

Bakom det mest stilistiska och avskalade omslaget sedan den gyllene eran 1981 finner vi gruppen Life’s Decays andra album “Lysselia”. En skiva som tar oss tillbaka till det tidiga 80-talet (på riktigt, inte bara som man ibland säger).
Musikskaparen, som går under pseudonymen Lyktwasst, har skapat en i stort sett helt elektronisk ljudbild som lånar inspiration från Cocteau Twins, Cure och liknande band under postpunkeran.
Det låter nästan för bra för att vara sant. Har det äntligen dykt upp en musiker som ska lyckas ta oss tillbaka men ändå föra oss framåt. Är bakåtsträvande kontraproduktivt? Även när tillbakablickarna kanske kan få oss att blicka framåt? Allt går att diskutera, men ’Lysselia’ kanske är ett steg i rätt riktning för dem som anser det.

Det som sänker denna skiva likt ett skepp på ett stormigt hav är sångerskan Alea. Eller om man kan vända på det hela och anklaga den ansvarige bakom mastringen av hennes sång. Det låter som att hon sjunger i en burk. Hennes röst är tråkig, men när musiken i övrigt låter så fantastiskt rent och vackert så ställer jag mig frågan hur hennes röst kan bli så fel hela tiden. Hela idén med elektronisk postpunk med fransk lyrik är annars helt genial.
Det är med stor sorg som jag tilldelar Life’s Decays skiva ett lågt betyg. Detta är något som skulle kunna bli en skiva utöver det vanliga. Min bidragande åsikt till herr Lyktwasst blir således att byta sångerska och producent och världen ligger under dina fötter.