Goldrush – The Heart Is The Place

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Truck Records/ City Slang, betyg: 7]

Viss popmusik känns bara så självklar, som om den skapats av sig själv. Den finns där, lättsamt existerande, flödet glider fram som en stillsam flod, man är på rätt humör och i vattnet kan man plötsligt skönja en oförklarlig skönhet. Frågan är om det är musiken som skapar känslan eller känslan som hittar rätt i musiken? Det finns inget svar, bara en stillsam njutning. Goldrushs album The Heart Is The Place är sådan. Den är enkel, direkt, självklar och periodvis väldigt vacker. Inga krusiduller, inget konstlat, bara ett flöde av ljud och låtar som träffar den där känsliga punkten i mellangärdet.
Utan andra gemensamma nämnare lockar Goldrush fram samma simpla, självklara och direkta stämningar som Joy Division en gång gjorde, med samma enkla medel och strukturer. Goldrush är dock inte deppiga på Joy Divisions vis, inte mörka som dem. Liknelsen ligger uteslutande i enkelheten och vissa melodibyggen. Är man inte på humör för Goldrushs vemod är det nog kört, men jag har svårt att tro att någon tycker illa om spräckliga “Sun in your eyes” med sin nästan orientaliska melodi och något kaotiska ljudmassa. Eller inledande “Aperture” vars melodi växer sig större och vackrare, som en solros i ett mjukt sommarregn. Och “24 hours” bygger bo i hjärtat utan att fråga. The Heart Is The Place är inget mästerverk, men en mycket fin platta är det, för den som uppskattar det enkla i tillvaron.