Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)
[album, Universal, betyg: 6]
Vissa av er kanske minns Madchester-vågen från mitten av 90-talet? På dansgolven snurrade funkig indiepop och publiken klädde sig i slappa “baggy”-kläder. Stone Roses låg på listorna och alla DJ:s med självaktning spelade åtminstone ett par Happy Mondays-låtar per kväll.
Det tredje stora bandet från denna epok var The Charlatans. Med sin megahit “The Only One I Know” fångade de tidsandan perfekt. Det handlade om musik som var tillräckligt dansant för att fungera på klubbarna, men samtidigt hade nästan tidlösa popkvaliteter.
Genren skulle dock visa sig ha svårigheter att förnya sig. Under slutet av 90-talet gick både Stone Roses och Happy Mondays in i dimman. The Charlatans lyckades dock hålla karriären vid liv genom att förändra sitt sound i en mer renodlad indiepopriktning. De har fortsatt enligt denna modell ända fram till idag, och släppte ifjol sitt nionde studioalbum.
Nu sitter jag här med en 18 låtars singelsamling i handen. Vad kan man egentligen säga om den? Tja, “The Only One I Know” låter precis lika bra som för 15 år sedan. Det är en odödlig poplåt i ordets rätta bemärkelse! Och även “One To Another” har det mesta som man kan önska av en indiedänga. Annars handlar det mest om snygga, men en smula mesiga poplåtar. Ibland leds tankarna till ett tamt The Beatles och ibland tänker jag på ett groovigare Oasis. Även Blur, Rolling Stones och The Jam dyker upp som referenser. Vänner av “klassisk brittisk popmusik” har alltså ett välfyllt och ganska välsmakande smörgåsbord att gotta sig över. Stilrent, harmlöst och småtrevligt.
