(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Gustaf Molin)
[album, Major Records, betyg: 3]
Boytronics debutplatta “The Working Model” från 1983 hör till en av mina personliga favoriter. Det är en skiva som Depeche Mode aldrig skulle kunna nå upp till. Den är för bra för det. 'Luna Square' och 'Red Chips' är helt fenomenala.
De har aldrig riktigt varit borta, även om det har varit glest mellan släppen. 2002 gjorde de en slags comeback med 'Autotunes' och nu är den nya plattan 'Dependence' här, med den enda kvarvarande medlemmen Holger Wobker samt de två nya medlemmarna Hans och Mikael.
Men enligt egen utsago så är det denna platta som ska bevisa att de är tillbaka för att visa vart skåpet ska stå. Och då undrar jag vilket av skåpen?
Detta är en skiva som spretar åt väldigt många håll. En låt låter som Komputer, en annan som något plojigt syntpopband och ingen låter alls som Boytronic.
De första fyra låtarna gav absolut ingenting alls. Ska jag vara ärlig så märkte jag först inte ens av dem. De bara rann förbi. Det var inte förrän låt nummer 5, som heter: 'Little Italian feeling' som jag fattade intresse. Den och efterföljande 'Let our future burn' satte sig rätt snabbt, till skillnad mot resten av skivan.
Detta är inte det Boytronic jag växte upp med. Och inte heller det jag var redo att ta emot.
Jag kommer säkert att spela 'Little Italian feeling' när jag spelar ute (och hemma med för den delen). Men resten av skivan kändes mer som en nonsensprodukt gjord på alldeles för kort tid.
Den forne arbetande modellen är numera frilansande arbetslös.