(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Life Is Painful Records, betyg: 4]
Marcus Lilja tycks ha gjort nästan allt själv på den här plattan, från att skriva texter och musik till att spela alla instrument, sjunga, programmera och producera plattan. Således lär det vara utom all tvekan att Estrange är Liljas alias och inget annat.
Interim beskrivs väl bäst som en modern synthpopplatta, men med rötterna i 80-talet och delvis, som i “Smoother” och “The withdrawal” är den riktigt njutbar. Övriga låtar ger mig absolut ingenting. Detta av två anledningar: antingen är de sega och trista med en gråskalig atmosfär som tråkar ut mig, eller så glider de obemärkt förbi i brist på starka refränger, hooks och minnesvärda melodier. Jag har helt enkelt svårt att hitta särskilt mycket på Interim som känns och som lyckas förmedla något av värde till mig.
Men man bör inte räkna ut Estrange för det. Killen har uppenbarligen talang och kunskap, att vår smak sedan inte sammanfaller är inte mycket att orda om. Skulle Estrange få för sig att skapa mer av uptempopop framöver så får jag ge honom en ny chans.
Den här plattan hamnar långt bak i skivhyllorna hemma hos mig under tiden, men det är möjligt att andra kommer ställa den längre fram i sina.