Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Morten Solholm)
Mitt bland Oasiskloner och diverse uppdaterade Melody Clubliknande skapelser flammar plötsligt en svart låga upp på Fight Club Heroes. Det hade Fight Clubpubliken tydligen inte väntat sig, för speciellt fullt var det inte på just detta framträdande. Men de som stannade kvar hade mycket att hämta på det korta set The Exploding boy spelade.
I fredags, den 3/11, gav The Exploding Boy en kortkonsert på sex låtar (Dazed, Better Than Fine, Show You Me, Shot Down, Cold Things Start To burn) för en skara trogna indiepopare på Allhuset (Stockholms Universitet). Det var synd, för Exploding Boy är varken rock eller indiepop. Snarare är de invecklade melankolierna, den skitiga sången och de rörande synthstråkarna något för curefansen på synth- och svartrocksscenen. Det känns som om att det finns klara kopplingar till Joy Division på samma sätt som Zeroaktuella Henrik de la Cours Strip Music. Det är mörkt, introspektivt och en tydlig fortsättning på den mörkare delen av åttiotalet.
Bandet, som består av valda delar ur Fake Moss (Johan och Lars), Alex Carmen (Nicklas och Tord – kanske mer kända från Ultra Chrome) samt Mario och Stefan (som säkert har någon historisk intressant detalj bakom sig, men som jag tyvärr missat), hade i stället för Lars med sig Maria. Maria spelar i vanliga fall med Chasing Charlie, men repades snabbt in när det blev klart att Lars inte skulle kunna lira eftersom han var i Japan. Maria gjorde utomordentligt bra ifrån sig, synd att hon inte är permanent i bandet.
Det totala intrycket av konserten blir bättre än förväntat. Det har varit rätt mycket uppmärksamhet omkring räkmacksglidarna “The Exploding Boy”, bland annat har bandet spelat in i Hellmans studio (där Rammstein och Covenant bland andra huserat) för Tom van Heesch samt uppmanats av EMA att göra ett showcase-gig. Och det är inte utan orsak, för musiken känns kompetent. Bandet är tajt och den som sagt skitiga sången sitter bra och lämnar avtryck, trots egentligen rätt banala texter. Det som drar ner dem live är att framträdandet är mycket sångaren och hans kompband. Det är överhuvudtaget synd att så många bra band inte tänker på att alla i bandet faktiskt står på scen. För att prata med publiken på riktigt förväntas alla synas och showa. Det är ju trots allt det livemusik handlar om.
Läs intervjun med The Exploding Boy i nästa pappersnummer av Zero. Besök dem också gärna på http://www.theexplodingboy.se/
Jessica Frank, www.jessicafrank.com, har vänligt lånat ut sina bilder från konserten till Zero. Tack för det Jessica! Besök hennes sida, hon har bland annat plåtat Lowe och Statemachine!
