Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[ep, Polythene Records, betyg: 6]
“Bandet som det är kul att vara med”. Jodå, visst har man upplevt tråkigare sällskap vid stereon genom åren. Roligare också visserligen, men The Plastic Pals gör inte alls dåligt ifrån sig när de nu debuterar med fyra poplåtar som lika gärna kunde ha sitt ursprung i 60-talet som 80-talet, eller som nu, år 2006. De inledande spåren “Hangin´ in the Louvre” och “If love should call” är starkare än “More than an icon” och melankoliskt, vackra “Tears” som avslutar mötet med de plastiska polarna för den här gången. Samtidigt har “Hangin´ in the Louvre” en svängig touch av melodisk magi och en svärta som man bara vagt anar och som tilltalar mig. “If love should call” bygger på gungande, upprepade versackord och en tilltalande, fin refräng som sätter sig i medvetandet.
Sällan har väl ett bandnamn förefallit så missplacerat förresten. Det finns inget plastigt eller konstlat över den musik The Plastic Pals gör. Tvärtom upplever jag soundet, som består av sång, två gitarrer, bas och trummor, som både varmt, ärligt och jordnära. En snygg och följsam sologitarr förstärker det intrycket och bra sång av Håkan Soold får texterna att framstå med önskvärd tydlighet. En mycket bra debutplatta och det ska bli intressant att se om det blir lika trevligt att umgås med The Plastic Pals när de får till en fullängdare framöver.
