Saturday , January 28 2023

Accelerator The Big One 2006 – svagare än 2005, men lyckat ändå

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Den 6:e juli är en stekhet dag med fullt solsken i Stockholm. När jag kommer in på Münchenbryggeriet är det en del folk där, men inte lika många som förra året vid samma tid. Det ryktas om att någon VM-match sänds på tv samtidigt. Kan bero på det. Kan bero på hettan. Svårt att säga.

Under aftonen fylls dock stället på och under kvällen är nog årets publik lika stor som den var förra året. Jag tittar snabbt in på Fylkingen, får se en skymt av Juni Järvi men då hans gig snart är över styr jag kosan mot Spinto Band istället.

De unga amerikanarna ifrån Missisippideltat visar sig bestå av sex spattiga snubbar med ett rörelsemönster som påminner om en blandning av tidiga Beatles och David Byrne i Talking Heads. De är rätt kul att se på en stund, med tanke på energin de utstrålar. Emellanåt lirar de melodiöst och andra gånger larmigt, men de har inte låtmaterialet som krävs för att engagera mina sinnen på djupet. Däremot har grabbarna en spelglädje som smittar av sig och det gör att jag spanar in dem lite längre tid än vad jag annars hade gjort.
Det är extremt svettigt och varmt i lokalen, Spinto Bands musik känns lite för mycket alternativpop a´ la standardmall numero uno för att fungera i längden. Dessutom gör sig The Jai-Alai Savant redo nere på Fylkingen. Utan någon som helst förhandsfakta om bandet och helt utan förutfattade meningar kliver jag in i mörkret.

Och här kommer Acceleratorfestivalens första kick för dagen och det blir en rejäl sådan. The Jai-Alai Savant är en trio ifrån USA, bestående av en vit trummis och en vit basist, samt en svart gitarrist som också sjunger. Den sistnämnde är uppklädd till tänderna i slips, vit kostym och hela kitet. Att han inte svimmar i värmen är mer än vad jag förstår. När jag klev in på Fylkingen hade jag bara tänkt stanna en liten stund och se vad The Jai-Alai Savant var för några, men trots att svetten dröp i mörkret, så blev det att jag stannade hela spelningen ut. Gruppen lirar en svängig och väldigt fungerande blandning av tajt, tuff rock och dub-reggae. Musiken är melodiös och svängig. Den blixtrar till emellanåt i plötsliga aggressiva utbrott.
Många låtar hade väl abrupta slut, vilket bandet kanske skulle jobba lite mer på, men för övrigt var The Jai-Alai Savant ett klart imponerande inslag under denna festival.
Duktiga musiker, bra sång, högt men bra ljud och sköna ekoeffekter som fick en del att hålla för öronen i mörkret. När giget är över hör jag en person säga att “det här bandet kommer att bli stora”. Hänger det bara på musiken så är den framtidsvisionen inte alls omöjlig. Hittills har gruppen bara spelat in en ep, men enligt sångaren kommer snart en fullängdare och det ska bli intressant att höra om den lever upp till live-röjet.

Medan jag inväntar Regina Spektor lyssnar jag lite till amerikanska sydstatstjejen Josephine Foster som lirar på utomhusscenen, ensam med en gitarr och ibland också på munspel. Foster visar sig vara en kratta på gura, hon sjunger extremt originellt, som om hon blandar kvasi-opera med vanlig sång och resultatet är både falskt och smått fascinerande. Jag gillar en låt som jag förmodar heter “All the leaves are gone”.
Ibland är det Foster gör vackert och tilltalande, men det känns som att hon med påklistrade medel försöker att särskilja sig och sin fulsnygga röst ifrån mängden, mest för sakens skull. Det är lite skrattretande och jag undrar om hon är så pass omusikalisk att hon inte hör när hon sjunger falskt, eller om hon helt enkelt gör det på flit eller inte kan bättre. Något svar på dessa frågor lär jag inte få, så jag går vidare till nästa kvinnliga singer/songwriter.

Regina Spektor spelar inomhus i värmen. Hon inleder med en blues acapella och publiken klappar den enkla takten. Sedan slår sig Spektor ner vid pianot och applåderna ökar. I tredje låten lirar den ryska New York-judinnan piano med ena handen och slår samtidigt takten på en pall med en trumpinne. Fjärde låten framförs på akustisk gitarr. Spektor är inte alls tokig, men jag är inte riktigt på humör för hennes seriositet. Visst finns här en humoristisk glimt och en viss flickaktig glättighet också, men allvaret känns mest talande och i den drypande hettan är det svårt att koncentrera sig på texterna och vad Spektor försöker förmedla. Dessutom tycker jag att Frida Hyvönen är snäppet vassare inom den här genren.
Det är många kvinnor i publiken under Spektors gig så det är möjligt att det täcka könet finner någon samhörighet i Spektors musik som inte jag riktigt kan uppfatta, åtminstone under rådande förhållanden. Mig hade det passat bättre att sitta hemma och lyssna på en skiva med henne. Sedan ska inte Spektors proffsighet på något vis ifrågasättas. Det hon gör gör hon bra och är man i rätt stämning för hennes musik så är hon säkert både underhållande och ytterst givande att lyssna till.

Amerikanska Atmosphere på Fylkingen hinner jag bara kasta ett getöga på. Jag hinner uppfatta att det är tre vita herrar som ägnar sig åt hiphop, men då jag inte hör något som ögonblickligen försätter mig i trans följer jag det inplanerade schemat slaviskt och beger mig till hiphoparnas landsmän Silver Jews gig istället.
Sexmannabandet med sin kvinnliga basist står redan på scenen och det de gör låter rätt bra, om än inte världsomvälvande. Bandets indie-poprock har en del mörka drag och är periodvis riktigt medryckande, men samtidigt känns soundet aningen anonymt. En del fina melodier och vackra inslag hamnar på plussidan, men det känns inte som att den allvarlige frontmannen David Berman ifrån Williamsburg, Virginia har särskilt roligt när han framför sitt och bandets material. Det är således med blandade känslor jag upplever Silver Jews och när jag dagen efter, på Peace & Love-festivalen i Borlänge kollar in dem en stund, är det med samma känsla i kroppen jag lämnar ett Silver Jews-gig.

The Essex Green som fått en hel del medial uppmärksamhet lirar utomhus och drar en stor publik, vilket kanske inte är så konstigt. Bandet låter väldigt mainstream, vilket vi vet är uppskattat av massorna, men det är en allt annat än spännande folkpoprock med countryinfluenser som framförs och jag kan leva utan dessa amerikaner också. The Essex Green är helt enkelt för anonyma för min smak och just när Accelerator The Big One 2006 börjar kännas rätt ospännande i jämförelse med förra året, så kommer nästa riktigt stora kick:

The Raconteurs med frontfiguren Jack White från White Stripes stiger upp på en av inomhusscenerna och exploderar av energi. Rakt i ansiktet. Det går inte att värja sig. Singersongwriters och trevliga alternativpopband i all ära, men The Raconteurs 70-talsinfluerade rock n roll är som att sätta sig på en dynamitgubbe och fjutta på.
Det går inte att stå stilla, trots att svetten rinner nedför ryggen och bandet levererar coola riff, improviserade solon och ett helt gäng riktigt bra egna låtar. Bandet spelade dessutom covers på “It ain´t easy” som bland andra David Bowie spelat in, samt Sonny And Chers gamla örhänge “Bang, bang” och detta i lysande versioner.
Det blir blues, hård rock gränsande till hårdrock och en powerballad som låter 80-tals hårmetal. Den sistnämnda är väl också den enda låten denna kväll som kunde ha strykits ifrån setlistan, men publiken tycktes gilla den också. Själv var jag mer exalterad över det tuffare materialet och de feta riff som fick en att känna att man lever. Jack White och hans mannar svettades ikapp med åhörarna och om bandets debutalbum bara är hälften så bra som denna livekonsert så ska den definitivt tas in.

Efter en kort stund med engelska King Creosotes snälla och anonyma pop och vackra visor gick jag vidare till Arctic Monkeys som jag hade en del förväntningar på.
Plattan Whatever People Say I Am, That´s What I´m Not är bra, om än överdrivet hypad av engelsk press. Som vanligt. Och precis som jag upplever skivan kom jag att uppleva bandets konsert. Det som förvånade mig mest var att gruppen var så tajt och distinkt live. Jag hade förväntat mig ett lite mer skabbigt framförande, trots allt är de ju ett relativt nytt indieband, men ljudet var kanon och framförandet utmärkt. Inga klagomål på proffsigheten i framförandet således.
Däremot är det som det är med Arctic Monkeys låtar. En hel del är utfyllnad, funkiga och småtrista saker som inte kommer till liv och exploderar, som aldrig svänger loss på allvar och detta samtidigt som de bästa låtarna är riktiga små juveler. Hade jag fått råda gruppen hade jag föreslagit dem att använda fuzz- och distpedaler istället för det torra, rena gitarrljud de nu har. Då hade soundet blivit fetare, mjukare, tuffare och mer rock n roll.
Nu blev Arctic Monkeys en okay konsert med vissa höjdpunkter, men mina förväntningar nådde de inte upp till och scenmässigt kändes gruppen tämligen anonym.

Jag avslutade årets Accelerator i Mälarsalen tillsammans med en rätt stor publik och omtalade synthbandet Hot Chip ifrån London i England. Eftersom hela festivalen haft brist på synthar denna gång såg jag extra mycket fram emot dem. Jag hade dessutom hört en del positivt om bandet ifrån närstående och ofta pålitliga källor i bekantskapskretsen. När bandet dessutom hade jämförts med Devo och Kraftwerk så fanns det all anledning att kolla in britterna, men besvikelsen blev ett faktum.
Med hjälp av slagverk och en elgitarr lät Hot Chip som The Sweet på den tid de gjorde tuggummipoplåtar som “Poppa Joe” och “Funny funny”, men med snälla technorytmer och ett mjukt, intetsägande sound. Vad folk ser för genialiskt i Hot Chip övergår mitt förstånd. Visst går det att dansa till gruppens musik, men det kan man göra till det mesta och att bandet baserar sitt sound på synthar hjälper föga i detta fall.
Vad det till syvene och sist handlar om är i alla fall bra låtar, bra framförande och energi. Och visst, Hot Chip var inte oproffsiga live, men bandet var tämligen trista och i mitt tycke kändes deras dansmusik bara som feg, överdrivet avspänd och intetsägande. Kanske skivorna är bättre? Någon påstod att det var som natt och dag att lyssna på dessa och att höra bandet live. Hur som haver, missade ni Hot Chip eller om ni vill se mer av dem så kommer engelsmännen att spela på Debaser i Stockholm den 17:e september.

När jag kommer hem är kläderna dyngsura. Till och med sedlarna som finns kvar i plånboken är fuktiga. Tyvärr berodde inte svetten på flertalet band, utan snarare på solen och hettan i lokalerna. Förra årets Accelerator The Big One hade definitivt en mer spännande och varierad musikalisk line-up än årets, då jag upptäckte många fler kanonband 2005 än vad jag gjorde i år, men tack vare främst The Jai-Alai Savant och The Raconteurs så ångrar jag definitivt inte besöket på Münchenbryggeriet. Och allt som allt blev även Accelerator The Big One 2006 till en riktigt trevlig kväll.
Upplägget för Accelerator är nämligen perfekt och som festival betraktat är det alltid en mycket trevlig tillställning. Till nästa år hoppas jag dock på ett mer varierat urval av musikgenres. I år blev det lite för många singersongwriters och anonyma indiepopband för min smak. Mer experimentlusta och nästa år kan bli lika bra som 2005.

Text: Robert Ryttman
Foto: Mauro Rongione

Om Webbmaster

Kolla även

Yelle - 2016

Yelle – ”Top Fan”

Electroduon Yelle, med Julie Budet i spetsen, slog igenom 2006 med singeln “Je veux te …