Monday , January 30 2023

Arvikafestivalen 2006 – – Kärlek i skogen

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Petter Jahnstedt)

Sommarens festivalsuccé fortsätter med en utsåld Arvikafestival och mer sol och värme. I år regerar festivalen i en klass för sig med de smartaste och intressantaste bokningarna. Eller vad sägs om Nitzer Ebbs återförening, The Knifes första utomhusspelning och Franz Ferdinands enda Sverigespelning. Så smarta bokningar att man får gåshud. Förväntningarna var skyhöga.

Torsdag
Området öppnar, solen steker och de första gästerna trampar lugnt in på det grusfyllda festivalområdet. Där möts de av stressade knallar i full färd med att få upp sina tält i de väldiga dammolnen som yr omkring. Men efter en stund är festivalen i full gång. Denna utsmyckade festival bjuder på alla typer av kultur och drar igång i högt tempo med poesiläsning, cirkusuppträdanden och eldshow.

När det så är dags för musik är det Opel som inleder på lilla scenen, Lyran, där jag tillbringade mycket tid i år. På stora scenen Vintergatan inleder min namne Petter. Arvikafestivalen kanske inte riktigt är hans grej, det funkar men inte mer. Istället tillbaka till Lyran för att se charmiga Las Palmas och sjunga med i deras elektroniska pratsång “Du har mejl”. Mer Lyran direkt, då Hype kör igång sin snabba synthpop. Publikkontakten är nästintill perfekt. Sångaren Robert Enforsen stod förra året på största scenen Vintergatan, med Elegant Machinery, så det var ingen större överraskning att han även klarar sig på en mindre sen. Jag beundrar verkligen utbudet på Lyran denna kväll. Le Mans är en frisk fläkt i popsvängen och P3-favoriten Firefox AK charmade sönder mig redan på Hultsfred. Dessutom Thermotstatic som garanterat vann ännu mer nya fans efter sin sena spelning.

Nu får vi backa bandet något och titta tillbaka på dagens övriga scener. Där det bjöds på band som Dia Psalma, Thåström och Client. Dessa bjöd på vad de skulle men inget överraskande, av det snuttar jag såg. Så dagens toppbetyg går till de mindre etablerade banden på Lyran.

Fredag
Dagen då Arvikafestivalen noll6 öde skulle avgöras. Nitzer Ebb och The Knife stod på programmet. Nitzer Ebb hade redan dagen innan visat att de fortfarande vet vad en rock ´n roll-turné handlar om. Några timmar på backstageområdet och Pete Dohertys Hultsfredsbesök gjorde sig påmint. Dagen blir en lång snackis och väntan på de två stora spelningarna. Men två andra spelningar visade sig bli en riktig milstolpe. Nu gick det nog upp för de flesta att synthmusiken har fått en avknoppning i form av bitpop. Genren som det pratats om några år har nu växt till sig rejält vilket syntes på Slagsmålsklubbens spelning. De fyllde Apollotältet till bristningsgränsen och ingen var besviken. Lite senare spelade snart skivdebuterande 047 på Lyran och insläppet fick stängas och fler vakter tillkallas. De sista T-shirten såldes i fel storlekar och folk var som galna. Bitpop är årets fluga, bara att blippa med.

Så var det dags. Tonerna drar igång och ut kommer först Kourtney Klein och efter det Bon Harris och sist men inte minst stiger Mr Douglas McCarthy fram mot publiken och besinningslöst drar de i gång “Getting Closer”. Jag blir galen och brister ut i spontandans precis som många 30-40 åringar runt om kring mig. Alla har vi väntat på detta ögonblick i minst 11 år. Jag slutar inte förrän det är slut. Douglas och Bon känns inte som de blivit en dag äldre, energin är den samma som 1988. Spelningen är som att stoppa händerna i ett eluttag och få en 220 volts stöt. De river av de flesta hitsen för mer hinns inte med på den dryga timmen showen varar. Det blir inga låtar från fiaskoskivan Big Hit utan bara från succéåren. Det är den gamla stilen som gäller, ridbyxor, stövlar och vänster/högerpolitisk ironi. Hårt och brutalt men fruktansvärt bra.

The Knife är som ett sömnpiller i jämförelse med ovanstående. Men så handlar det om två helt skilda saker. Den visuella konstshow gruppen bjuder på är briljant. Ljudmassan tycks komma från alla håll och filmen projiceras fram på en genomskinlig duk och bakom denna döljer sig (troligen) syskonen Dreijer iklädda masker med orangelysande ögon. Det låter häftigt och det är det. Men till en början står jag helt fel och det står helt klart att spelningen måste upplevas från rätt plats. När jag väl hittar denna har det gått ett antal låtar och det tar en stund att få tillbaka känslan. Men när den väl infinner sig igen är jag som i trans.
I “Marble House” projiceras gästsångaren Jay-Jay Johansons ansikte på den stora skärmen och för ett ögonblick tror jag att han befinner sig på scen innan jag förstår att det är playback. Lite besviken igen! Men när Zeros chefredaktör ramlar ner från Vipbåset, där vi står ett par meter upp i luften, återfår jag humöret. Jag har fått två fantastiska händelser från denna spelning.

Så är det klart, Arvikafestivalen vinner tillbaka titeln SM i bandbokning efter att i fjol ha tappat den till Hultsfredsfestivalen.

Lördag
Det känns som dagen bara ska bli en transportsträcka efter gårdagens urladdning. Innan det går upp för mig att Mesh, Covenant, Franz Ferdinand och Ladytron ska spela. Funderar ett tag på hur jag ska orka. Men har jag klarat det 14 år tidigare ska jag lösa det i år igen.

Torgny Melins försöker väcka delar av mainstreampubliken som tagit sig till festivalen, men det lyckas inte riktigt. Istället ser jag besviket Cryo som gör sitt yttersta men ska nog upplevas på skiva. Laleh får istället mig på toppenhumör och gör en trevlig spelning som alltid. Dagen fortsätter och de fyra banden jag nämner ovan ska visa upp sig.

Mesh är först ut. De spelar nu inte på största scenen som sist utan i Apollotältet som jag inte tycker är någon bra festivalscen. Med sin nya mer traditionella rocksättning spelar de hit på hit och som fan kan man inte annat än att sjunga med. Spelningen får ett ljummet betyg och det står klart att Mesh ska upplevas på skiva!

Covenant har också de klivit ner ett steg i scenordningen. Kanske beror på Arvikafestivalens trevliga lineup. Denna spelning bjuder de på energi framför ett fullsatt Apollotält. Ingen kan gå där ifrån besviken.

Franz Ferdinand kliver på Vintergatan och inte sedan Kraftwerk spelade där har jag sett så mycket folk runt scenen. Stämningen är fantastisk och bandet helt lysande på scenen. Allt exploderar sedan till hitsen “Walk Away” och “Take me Out”. Magiskt!

Ladytron och Funker Vogt avslutar kvällen ganska trist. Inget av banden känns riktigt heta. Summeringen av årets festival blir att det var de stora och de små banden som levererade, medan mellanbanden gjorde vad de kunde.

Att minnas:
Den officiella campingscenen
Nitzer Ebb sångarens backstagetorsdag
Lagosvagnen
Damm
Bokförlaget Galago jakt på kunder
Zeros chefredaktörs fall från VIP-logen
The Knife och Nitzer Ebbs konserter

Om Webbmaster

Kolla även

Tjej vid casinobord

Så påverkar musiken dig inne på casinot

Även om man av förklarliga anledningar inte kan ”gräva ut” själva musiken och hitta fornlämningar …