Frontline Assembly – Artificial Soldier

Det började egentligen redan 1992, då Bill Leeb och Rhys Fulber samlade inspiration från cyberpunken och det döende Kalla Kriget till sitt första stora kraftprov; den nu i syntkretsar odödliga plattan Tactical Neural Implant. Ett mästerverk ännu i dag, med underbara klassiker som “Bio-mechanic”, “Gun” och givetvis “Mindphaser”. Men kanske viktigast av dem alla var “The Blade”. En Intermix-låt som kört vilse från syskonprojektet och istället hamnat under Bills bombastiska vocoder-stämmor och blivit en av 90-talets mest nyskapande EBM-spår.

Efter den här skivan splittrades fansen. En del trodde att “Millennium” var första gången Vancouver-killarna använde elgitarrer, vilket såklart var fullkomligt felaktigt. Denna stackars försinkade skiva (mängder av strul med skivbolag ledde till åratal av förseningar) kunde blivit en av de absolut största skivorna inom en genre som fortfarande knappt ens låg i sin linda. Istället flydde fansen och FLA nådde aldrig riktigt samma höjder av popularitet igen. Hard Wired var en, förvisso njutbar, uppenbar eftergift till “syntarna” och ett klart steg tillbaka i utveckling och ljudbild. Tack och lov har vi sedan dess fått desto fler intressanta skivor, där frånvaron av Rhys Fulber förvaltades med uppenbart experimentlystne Chris Peterson bakom det delade rodret. Technoinfluenserna blev fler, men det kompromisslösa FLA-soundet fanns ständigt där.

Så vad har nu hänt? Genom åren har Bill och Rhys åter odlat upp om inte vänskap så åtminstone förmågan att arbeta tillsammans igen. Såväl FLA som Delerium har släppt bra, om än inte direkt nyskapande plattor. Men nu, i nådens år 2006 släpps äntligen återigen en riktig milstolpe. Bill är kvar, Rhys är kvar, Chris är tillbaka och Jeremy Inkel har tillkommit, och kvartetten har tillsammans skapat det bästa FLA-albumet hittills.

Det ryktas att Trent Reznor en gång anklagat FLA för att vara förfärligt kliché-artade, och man får nog ge NIN-basen en poäng där. Prosa som “Give me shelter from above, send two angels and a dove” är inte imponerande. Men det behövs inte heller. På Artificial Soldier har alla musikaliska element från tidigare FLA-experiment smält samman till en klart lysande smältdegel, och eventuella småmissar i texter känns bara patetiskt att diskutera i sammanhanget.

Det skriks och väses genom distboxar, vocoders och hela det vanliga effektbatteriet. Som ackompanjemang får vi allt från vågade drum’n’bass-rytmer till otroligt tunggungande bluesbeats. De härligt ambienta introduktionerna finns där, liksom de troligen patentsökta instrumentala förstarefrängerna.

Redan på Millennium började bandet att ta in gästsångare på sina plattor. Den här gången har de jobbat sig upp till synt-eminenserna Jean-Luc de Meyer från Belgiska Front 242 och vår egen numer Berlin-baserade Eskil Simonsson, till vardags såklart i Covenant. Så långt är allt gott och väl. Det lilla problemet är väl kanske att såväl Eskil som Jean-Luc har otroligt särpräglade röster, vilket tyvärr gör att låtarna inte passar in riktigt i den för övrigt eklektiska men homogena massan. Att sedan “Future Fail” (med de Meyer) är bättre än det mesta i 242s repertoar och “The Storm” (med Simonsson) piskar det mesta på Covenants annars strålande senaste platta, gör inte känslan mindre påträngande. Så programmera era CD-spelare att skippa de två spåren om ni vill höra FLA, och spela sedan enkom dessa två låtar om ni vill ha en mini-topplista på vad som är hetast inom tung elektronisk musik denna sommar.

Nu ser jag bara fram emot att få gå på en eller tre av FLAs inplanerade spelningar till hösten, och håller tummarna för att Bill Leeb faktiskt själv står på scen denna gång, istället för att skicka en stand-in.